Den normaliserade halvgalenskapen i det kärlekslösa skenheliga förträngningssamhället. Den typiskt svenska det ordnar sig-attityden. Den stinkande likgiltigheten och det fega godtycket. Frånvaron av respekt och empati. Att vara på väg att drunkna i det toxiska mörkret och folk som i förbifarten säger: Tänk positivt och optimistiskt, du måste vara stark och glad så kommer du att bli helt accepterad och älskad. Trygghetsnarkomaner som inte inser att det är skarpt läge, att det inte duger att skjuta på fienden med ärtpistol, personer som aldrig blir riktigt vuxna. Mörkret som plötsligt exploderar rätt upp i ansiktet på förnekarmänniskorna och deras häpna och chockade förvåning. Förljugenheten och de utslagna människorns som inte har en chans att ta sig tillbaka till ett vettigt liv. Sverige ett sorts omänskligt dödsrike att somna in i och bli en avstängd normal respekterad anständig fullvärdig och samhällsduglig medborgare. Barn och ungdomar som begår självmord.

Man är 61 år gammal och ligger i den kolsvarta källaren och läser fantomen med en ficklampa. Inga vänner har man och går på sjukersättning så att det sjunger om det. Mamma som dog och blev liggande i badkaret i sju månader. Pappa som hängde sig på vinden. Ens två barn som är intensivt verksamma i kriminella nätverk fullt övertygade om att det är det onda som är det rätta och goda. Säger man den pinsamma sanningen så blir man av en del personer idiotförklarad, hånad och utfryst. Jag är en känd författare som har gett ut ett tjugotal böcker men numera så anses jag vara ett urspårat geni sen jag nollförklarade ett antal kändisar i programmet Carina Bergfeldt, och stod naken på rådhustaket och predikade evangelium i megafon och manade människor till omvändelse. Hur människors inre eroderar och blir till en livlös meningslös öken av all ytlighet och meningslöst skval på TV och nätet. Hur relationer bryts ned av ett mörker som man inte vet hur det har uppstått och hur detta mörker normaliseras. Jag brukar stå naken på skorstenen och spela frejdiga och glada bitar på mitt gamla dragspel här i det lugna och idylliska villakvarteret. Grannbarnens jubel. Poliserna är alltid så snälla och bussiga mot mig trots mitt väldigt förargelseväckande beteende. På Hotell Häktet trivs jag och är alltid varmt välkommen. Min exfru stalkar mig vart jag än går vilket är trevligt och smickrande. Jag blev utslängd från programmet Babel mitt under intervjun med Jessika Gedin då jag smädade hela den svenska politiska eliten och påstod att de älskade att lukta sig själva i baken. Jag lever som en munk i mitt privata kloster. Jesus är alltid med mig. Att det förekommer så mycket våld i samhället och så mycket stressrelaterad sjukdom är inte alls någon överraskning. Bristen på kärlek och sanning är orsaken. Direkt när människan föds så börjar hjärntvätten och manipulationen. Om vi människor kunde ta av oss masken och börja älska varandra. Bara acceptera varandras svagheter och tillkortakommanden, uppmuntra och ge beröm. Jag har en stor påse snask när jag som en katt smidigt söker mig naken ner i källarens barmhärtiga mörker med ficklampan och några härliga serietidningar från 70-talet. Det ska vara skönt att vara en helt annorlunda människa som nästan ingen bryr sig om. Katterna Siri och Sture med sin kärlek som aldrig sviker, ljuger, och överger. Paradiset nere i den varma källaren. Jag började att skriva maskin när jag var 10 år gammal för att fylla ut ensamheten och den tomhet så rådde i min mycket underliga familj. Mamma och pappa var fullständigt inkompetenta när det gällde att ta hand om oss barn. Brorsan som knarkade ihjäl sig när han var fjorton. Jag skrev dag och natt om en verklighet som kändes mycket mer verklig än den meningslösa verkligheten. Pappa var en ständigt aktiv arbetsnarkoman som jobbade nästan ständigt och såg mig aldrig i ögonen när vi någon gång sällan talades vid. Mamma var hemmafru, gick alltid på valium och älskade skvalmusik på radion. Mina föräldrar förbjöd mig strängeligen att skriva. Min lillasyster var bara allmänt konstig och pyroman. Hon var grymt mobbad i skolan och blev hemmasittare och käkade valium tillsammans med mamma. Hon hamnade på mentalsjukhuset Västra Mark i stan när hon var i övre tonåren och blev så småningom lobotomerad. Vi pratade aldrig om henne. Hon förträngdes och glömdes bort. Jag debuterade som poet när jag var 21 år gammal och det blev en storstilad succe och jag fick vara med i programmet Hylands hörna tillsammans med Kristina Lugn och Bruno K. Öijer. Mamma och pappa hyllade och höjde plötsligt mitt skrivande till skyarna. Men jag drabbades av en kraftig bipolär depression och gränspsykos och var inlagd på det trevliga mentalsjukhusetet Västra Mark i ett halvår. Doktorerna jobbade för högtryck för att jag skulle komma upp på den litterära parnassen igen. Jag var rysligt favoriserad och omhuldad och jag satt och försökte skriva och det blev bara en väldigt bisarr surrealism som mina doktorer och medpatienter inte förstod ett dugg av. Kristina och Bruno applåderade dock när de kom på besök på söndagarna. Min andra bok kom ett halvår senare och för den fick jag Nordiska Rådets Stora Pris. Jag greps av hybris och min bipolära mani bröt ut men det förstod inte jag för jag tyckte bara att livet var toppen tills jag inte hade några vänner kvar och den otäcka bipolära depressionen och gränspsykosen gjorde entre igen och hela livet blev en enda obegriplig röra. Det blev så klart inläggning igen på det trevliga mentalsjukhuset igen där doktorerna tolkade det som att jag led av en ordinär depression med följden att jag inte fick den medicin, lithium, som jag hade behövt. Det var ett väldigt insmickrande krusande från alla doktorerna, personalen, och de andra fjäskande patienterna vilket gjorde att mitt latenta och groteska storhetsvansinne gick igång igen vilket ledde till att det som jag skrev blev blev väldigt snuskigt och som ingen tyckte om. Plötsligt som i en handvändning hamnade jag allra lägst i rang på sjukhuset och utsattes för ett otroligt hat, spott och spe. Jag var fortfarande mycket sjuk och kastades ut från det trivsamma mentalsjukhuset och var avskydd i hela stan. Mina föräldrar ville absolut inte ha med mig att göra och jag sov i en busskur i en vecka. Jag bodde hemma hos min snällaste vän Kristina Lugn ett tag tills jag så småningom fick en liten etta i det avskyvärda Oxhagen, ett hemskt miljonprogramområde på väster i Örebro. Med min tredje bok blev jag allmänt älskad och populär igen och folk log varmt mot mig på stan och jag fick stora mängder beundrarbrev. Jag försökte hålla mig neutral för att inte hamna i hybris. Jag vann Augustpriset och då så började helt okänt folk komma hem till med presenter, delikatesser och dyra viner. Jag hade plötsligt en mycket stor vänkrets som var villiga att offra sina liv för mig. Mirakler inträffade. Änglar dansade och det var mina bästa dagar i livet.