1984: Nu är man 19 år gammal och psykiskt sjuk igen. Nu måste man straffas och kastas ut ur boet av den kristet troende fågelmamman, hon med den iskallt avstängda attityden. Att sitta i en fullständigt avskyvärd etta i ett vidrigt miljonprogram, lyssna på The Stooges och The Smiths. Att inte ha någon eller någonting kvar i ett vuxenliv som har kört fast redan från start med en omgivning som tänker: Ja men det ordnar sig säkert, det är definitivt ingen fara med honom. Stubintråden som sakta men säkert brinner för explosionen härdsmältan i huvudet, det som bara inte får inträffa: Det extremt katastrofala schizofrent psykotiska sammanbrottet i början av september 1986. Att konstant befinna sig under en superextrem tortyr under ett år som känns som en evighet.

1976: Pappas självmord natten mot ens elfte födelsedag. Det tigande mörkret efteråt, och man fryser av själva fan! Vägen mot den väldigt allvarliga psykiska sjukdomen är utstakad. Det känns som att det är så som
Gud och människor vill ha det: Att man ska gå under helt enkelt. Plötsligt en individ som på eget bevåg flyttar in i radhuset i juli 1976 och som mobbar en utstuderat och obarmhärtigt. Mamma som inte ingriper och sätter stopp för terrorn. Man vill inte finnas till längre och kommer på den geniala strategin att förtränga och stänga av den outhärdliga verkligheten. Psykosåret 1986/87 som är värre än att sitta i Auschwitz. Mycket hellre döden. Sommaren

1973: Man är på sin grannes, bästa kompis, och klasskamrat Pers lantställe vid norra Hjälmaren. Vänskapen och lekarna är ett magiskt paradistillstånd. Vi dyker efter musslor och låter grodor tävla mot varandra i vattnet. Det är långt innan det obönhörliga mörkret ska börja invadera bådas våra liv. Per och jag har mycket roligt för oss under lågstadietiden.

Onsdagen den 24 juni 2026: Man har sovit hyfsat och är inte helt slut. Behöver böka med att få av mitt madrassöverdrag och tvätta det samt få på det igen. Katterna är ute nästan hela dagarna som vanligt. Det är ganska varmt men man ska väl inte klaga med tanke på den extrema hettan i sydeuropa. Mitt liv känns rätt så bra förutom det gamla trötthetssyndromet i kombination med vissa sömnproblem kan ställa till med besvär ibland. Jag försöker att vara här och nu och leva blott en dag ett ögonblick i sänder tillsammans med Gud.
Jag skulle kunna dö av en hjärtattack nästa natt, så det gäller att ta till vara på dagen. Jag har levt ett vidunderligt jävla liv helt enkelt så jag tycker att jag är värd lugn, ro, och harmoni. Jag behöver inse och begripa att jag har mycket positivt att ge till andra människor, och att varje människa är större än sin situation, som Bruno K. Öijer sade så klokt.

1987 i september: Den obeskrivliga lyckan när psykosens skruvstäd saktas skruvas upp och ljuset, glädjen strömmar in. Annika min räddande ängel. Vi är ute och går i en djup urskog och hittar kantareller. Hennes hem är en radikalt alternativ psykiatrisk klinik. Vi lyssnar på Erik Satie. Helvetet som resignerar och släpper sitt brutala grepp. Det är de bästa veckorna i mitt liv. I början av november kommer den bipolära manin tillbaka. Vem är det som har dig i sitt våld frågar Annika? Det är absolut ingen fara med mig svarar jag. Jag är en helt annan person igen. Det ska dröja väldigt länge innan jag får diagnoser fastställda och mediciner. Livet ett virvlande mörker som jag inte kan få bukt med tills det normaliseras in i ett sorts permanent och surrealistiskt undantagstillstånd. Att inte minnas vad det är att vara frisk och vid mina sinnens fulla bruk. Så höll mitt liv på alldeles för länge tills jag satt ensam och isolerad i ett torp tillsammans med mina katter och försökte skriva poesi på 00-talet med dålig framgång.

Idag: Djävulen vet exakt ens svaga punkter och slår hänsynslöst och hårt. Jag känner att Gud är den som dominerar min tillvaro. Att Hans kärlek och sanning är oslagbara. I mitt kloster Nostromo kan jag känna stillhet och ha klarsyn, skratta åt sjuk humor, och omsluta katterna med ömhet. Jag är en ganska annorlunda munk, konstnär och författare, och följdaktligen så kryllar det inte av vänner i mitt liv. Det har det aldrig gjort. Igår så skönhetsopererade jag min rumpa. Vilken känsla, vilket lyft i tillvaron! Jag är så himla lycklig!! Det kostade 1 miljon.