Det tar en kvart innan den verkar.

Det är inte så att något inom mig suger åt sig den som en svamp, snarare tålmodigt portionerar ut, finfördelar.
Sen är jag där, i de oskarpa kanternas land, där allt är lite mjukare, lite behagligare, mer lättroat. Där världen förut sa Nej säger den nu Ja.

Eller mest ingenting.

Och jag är ledsen över att det blev så här.

Att jag behöver det.

Men kanske har min sort alltid behövt det. Att vi föddes med tunnare skal, med en större känslighet. Att vi via den kan ta av oss, för en stund, den tvångströja vi kom till i.

Jag tittar ut över parkeringen, mot landsvägen och skogen bakom. Där lekte jag som barn, tog cykeln tillsammans med Åsa ned till sjön. Nu är hela den sjön omringad av nya byggnadskomplex och gator. På samma sätt som jag är omringad av mitt liv. Något eller någon har invaderat mig med sina gator, tunnlar och murar; satt upp sina vägskyltar och namn. Ingen frågade mig. Jag lät mig alltid ledas. Någon fyllde min postlåda till kropp med skräp men de lät mig aldrig läsa.

Nu verkar den som bäst. Den är en timme in.

I morse hade jag föresatser: städa, göra ärenden, slå en signal till någon av barnen. Men sen började jag känna obehagliga saker, förvisso vaga, men något var det...

Så då tog jag en. Så en till. Denna är min tredje.

Jag bryr mig inte att jag är inhyst i det här hörnet av världen. Både er och min värld är nu långt borta.

Nästan.

Nu uppfylls jag bara av John Prines röst, när han sjunger om att han är en gammal gumma. Jag tänker på den där ängeln från Montgomery, om jag någonsin haft honom. Men mest fastnar jag vid trummorna: hur de taktfast ligger där i bakgrunden som en sval puls. Den takten är nu allt, allt som behövs i det här rummet. Vad John sjunger om eller vilka vägskyltar som pekar var, vad Peter egentligen sa den där gången - eller vad jag sa - innan han fick in sparken som tog slut på allt, spelar ingen som helst roll.

Nu är effekten på väg ut. Jag tar en till. Vill att pulsen ska hålla i sig.

Mina knubbiga fingrar tycks nästan vackra. Två gånger har de burit ringar. De kunde ha blivit en tredje gång, men den mannen dog innan vi hann till altaret.

Nu kommer det lätta illamåendet och svetten i magen.

Åsa dog också. Men det var av någon läskig sjukdom. Följde dramat på fb. Men nu börjar allt bli lite osorterat... Vad bryr jag mig om just något... Jag sitter här med tv:n påslagen, två påsar chips, en flaska Pepsi max. Världen får leva på där ute bäst den vill...

Men jag kan inte låta bli att tänka på mamma.

Jag tänker på min mamma. Hon stod i köket framför diskbänken, torkade pappas favoritglas med sitt stärkta förkläde, vände sig hastigare än vanligt och synade mig där jag satt dinglande med benen framför någon läxbok. Sen sa hon...?

Det finns alltid ett före och ett efter. Däremellan en gråzon som minnet aldrig tar med sig, men som verkar i det tysta, i varje steg man tar, varje mening man yttrar, i varje handling man utför.

Och då tänker jag på den här känsligheten igen. Hur vissa tycks stå rustade för precis allt, medan andra inte orkar stå raka i en liten vindpust.
Som om något alltid brister och ständigt måste lagas om hos vissa. Jag lagade mig genom att flytta ofta. Och byta karlar. Men snarare så att de bytte mig, varje gång lite mer begagnad, blev jag.
Min morbror brukade säga att mitt tunna skal berodde på pappas gener. Men jag har aldrig sett några gener, nog för att jag har letat i min allt tyngre ryggsäck av möjliga orsaker.
Eventuellt lyssnar vi med tunna skal inte alls när varningsklockorna ringer. Kanske är vi bara så inne i oss själva. Möjligtvis tillhör vi egentligen inte denna världen på samma sätt som de i stormen rakryggade gör. Där vi bor råder ett annat slags klimat som inte följer vindens riktning.

Vad vet jag. Jag såg aldrig stormarna komma. Men jag bär dem i mitt kött.

Sen flimrar allt förbi som en snabbspolad film: flyttarna, karlarna, barnen, skriken, räkningarna, våldet, en natt i Karesuando då barnen och jag flydde i en Ford Taunus, fick motorstopp och fick gå de sista milen in till Kiruna, gastric bypass-operationen. Skulderna, skulderna, skulderna.
Och nu sitter jag här, dinglar inte längre med mina späda flickben, går inte genom vildmarken med en tvååring på min höft. Sitter i själva verket fast på botten av den soptunna som är mitt liv. Att flytta mina svullna ben känns omöjligt. Att gå bort till högen med Klarna-räkningar på skrivbordet känns än mödosammare. Permobilen utanför bilen står lika orörd som min vilja att ta itu med saker och ting just nu.

Näe, nu orkar jag inte tänka på just något mer, tror jag.

"Just give me one thing I can hold on to
To believe in this living is just a hard way to go"

Jag tar en till.