Ditt ofullbordade ansikte

såsom dina armar

hur de rör sig genom ljuset

som en färd

likt pulsen

från dina höfter

mikroskopiska jordbävningar

och jag ser

din högra ansiktshalva

när du sätter upp ditt hår

om morgonen

före

efter

som inför ett förtroendeingivande

eller hot

en förändring

som ska föra mörkret närmare

ljuset

än längre bort

så detta regn

utanför

en begravning, paraplyer

på en annan ort

en cirkel av böjda nackar

och en mur som ryker

av den plötsliga solen

där bakom följet

på väg tillbaka till kapellet

och minnena har slutat tala

allt redan sagt

orden

som stormens sand

försvinnande i fjärran

i detta rum

nu ser jag bara din underarm

de lätta fjunen

hur du drar en borste genom håret

blicken fäst vid spegeln

och gravstenen har färska bokstäver

som blöder i någons famn

vaggas genom natten

i en halvtom säng

du lägger hårbandet på bordet

din blick

går genom mig

jag är på utsidan

hör orgelmusiken

snyften och psalmerna

från de sörjande där inne

som också är jag

på första bänkraden

när du går ut genom dörren

stänger den, låser porten där nere

som också är

min mun och mina ögon

ser dig på bakgården

hur du tar cykelstyret

så som du nyss tog i mina händer

och jag lägger ned min ros

på din bara mage

som ännu skälver

likt orgelns sista ton

och min blick följer dig

följer den svarta bilen

som sneddar över grusplanen

hur begravningskransarna stelnar

i det heta ljuset

när jag finner mig ensam

innanför

utanför

någonstans mellan väggarna

där cellerna ännu andas

rör sig strävsamt

mot taket

där jag fäster min blick

för att få luft

du är nu på väg

mot det där trafikljuset

och de sa

att du aldrig hann känna något

när jag tar ditt hårband

finner

några hårstrån, dina bruna

som fick leva kvar

i min utsträckta hand