Jag hade det här loppet Nuuksion Backyard Ultra i huvet ett halvår och så i går, äntligen, gick det av stapeln med startskottet prick kl 18 00.

Vi var 75 stycken halvgalningar som samlade ihop oss i startfållan och så PANG gav vi oss iväg på första dagslingan och 6,7 km. Jag berättade om loppets innebörd i en tidigare text för en vecka sen.

Slingans svårighetsgrad går knappast att överdriva då stigen efter ca 500 meters löpning upptas mer eller mindre av sten, rötter och branta backar. Visst kan man springa och hoppa mella jävelskapen i 50-100 meter men när det blir över 6 km känns det bara som too much,

Mycket riktigt, efter ca 2,5 km stupar jag på en rotjävel men hamnar tack och lov på knäna i st f på min amputerade högerarm och vänstra hand. Som jag gjort tidigare då jag fallit på ojämna underlag,

Det blöder ymnigt, mest fråän höger knä. Jag reser mig snabbt upp, försäkrar bakomvarande att "meni hyvin" ( det gick bra ) och fortsätter springa. Då och då spottar jag i handen och drar saliven över såret för att hålla det så rent jag kan. Lite mjuk mossa likaså.

När jag fullföljt första varvet får jag assistans av familjen att rena såret och fästa dit en rejäl bit plåster. En halv banan, några Pringles-chips och en halv flaska energidryck gör mig redo så gott det går till visselpipan ljuder för varv nummer två.

Familjen ger sig av och jag joggar sakta iväg ut i skiten igen. Det ser ut och låter som jag är ensam om att börja hata detta, ty runt omkring mig ser och hör jag glada ansikten med tillhörande röster snacka om ditt och ditt eller hur "ihana" ( underbart ) det ändå är att få vara med om det vi är med om. "Håll käften" tänker jag buttert och bittert. Men jag hinner förlåta dem också eftersom de flesta är 30-40 år yngre än jag.

Varvet går faktiskt lättare och jag håller mig på benen. Varvtid som det första, ca 52 minuter. Alltså åter 8 minuter till "vila", bl a med byte av skor som förberedelse till den lättare nattrundan med 5 km asfalt jämte en bred, fin och ren stig. Jag hinner t o m slå en drill och mumsa i mig resten av bananen.

Den här tredje rundan som således startar kl 20 är i o f sig helt skön OM jag inte haft de två första "klättringarna" i benen. Av någon anledning känner jag alltid av tröttheten först i mina relativt korta ben. Hjärtat slår jämt och lugnt men benen, de arma benen !

Efter drygt tre km vänder banan och går tillbaka samma rutt. Under den sträckan får jag den stora äran att prata med Pekka Aalto som är en legend. Han är en finlandssvensk, 55-årig karl, brevbärare till yrket, som tagit löpningens konst till en helt anmärkningsvärd, ja totalt enastående nivå.

Jag tror han gjort 17 starter och vunnit 9 gånger i världens längsta ultralöpning. Man springer i stadsdelen Queens i New York...

Det är i stadsdelen Queens som löpare springer runt, runt i 50 dagar. Närmare bestämt i stadsdelen Jamaica i Queens, där det extrema ultraloppet Sri Chinmoy Self-Transcendence 3100 Mile Race äger rum.

Löparna ska avverka hela 3 100 engelska mil (ca 4 989 km) , vilket innebär att de måste hålla ett snitt på nästan 10 mil per dag .

Hela loppet springer man runt, runt ett enda kvarter — runt Thomas Edison High School, en lekplats och en idrottsplats . Ett varv är mycket exakt mätt till 0,5488 engelska mil .

Deltagarna har max 52 dagar på sig att klara av bedriften och springer (eller går) upp till 18 timmar om dagen.

Aaltos rekortid är 40 dygn, 9 timmar, 6 minuter och 21 sekunder (vilket motsvarar en snittsträcka på cirka 123,5 kilometer per dag) från juli 2015 , och han är den ende löparen som någonsin har gått i mål på den 41:a dagen .

Jag frågar om hans upplevelser därifrån men får inte mycket till svar. Han lär bo i Stockholm nu efter att ha bott hela sitt liv i Helsingfors. Man kan fråga sig varför. Kanske för att han är född i Stockholm av en svensk- och en finskkunnig förälder om jag inte fattade fel. Han var ändå blott 9 månader då de flyttade tillbaks till Finland. Men alltså nu åter i Sverige.

Han har sagt att orsaken till det här med den extrema ultraformen är att han mediterar så bra under tiden.

Jag lät honom få veta att jag lovat min dyra hustru att inte ta ut mig fullständigt i loppet och riskera en plats på vård-och omsorgsboendet/seniorboendet. Och att det här tredje varvet nu skulle få räcka för min del. Fick även här inte mycket till respons men en trevlig tjomme var det.

Med det sagt la jag på en rem och spurtade hem de sista två kilometerna.

Väl i mål ringde jag pojken och bad om "taxi".

Jag packade ihop mina campingstolar jag verkade vara ensam om då jag annars bara såg "partytält" omkring mig där löparna tog igen sig med hjälp av anhöriga.

Mannen mitt emot som från början omgavs av fru och barn låg nu ensam på en solstol, bearbetandes sin kramp i benen med en slags massageapparat. Jag var så stolt över att ha avbrutit eländet i rättan tid, fått min medalj om halsen och nu glad i hågen kunde gå till parkeringen och vänta på min pojkes skjuts.

Det regnade andra halvan av min begränsade insats, så ett blodigt knä, rötter och stenar i vaderna och immiga glasögon....tja 20,1 km fick duga. Det duger bra.

Den upplevelsen blev den första och sista av Backyard.


ps. I skrivande stund ger sig nu skocken ut på det 27:e varvet där säkert ett tiotal av de mesta galningerna tävlar om att stå ensam kvar som segrare.