Jag står här med dina fingrar mellan mina, och det känns som om vi alltid har funnits. “Jag kommer leta efter dig i varje solnedgång”, viskar jag mjukt med läpparna mot din nakna hals. Du säger ingenting, men jag vet att du från och med nu behöver se oss som främlingar. Du drar mig intill dig. Doften av din lena hud blandas med den av avsked. En sista blick - ner i golvet, upp i mina ögon, ett leende som inte når hela vägen fram. Sedan är du borta.

Det fanns en tid då våra blickar kunde smälta samman till ett enda andetag.
Vi var två själar som dansade på gränsen mellan liv och död, fulla av en kärlek så stark att den kanske skrämde oss båda. Vi lade oss tillrätta i varandras liv som de sista bitarna i ett pussel, utan att tänka på konsekvenserna.

Vi försökte pausa, räkna om, tänka efter. För i början brann det så intensivt - en livsavgörande kärlek vid helt fel tidpunkt, helt fel plats. Men jag trodde aldrig på det. Det gör jag fortfarande inte. För fel tidpunkt, fel plats existerar inte.
Det kan alltid bara bli rätt först när ett beslut har tagits. Aldrig innan.

Jag kan inte sluta tänka på dig. Varje nerv i min kropp längtar efter dig, och det skrämmer mig. Tiden går, men jag står kvar, fast i ett ändlöst sökande. Djupt inom mig vet jag att vårt tåg redan har lämnat stationen för sista gången, men mitt hjärta har reserverat en plats åt dig - om vi någonsin hittar varandra igen i en annan tid, ett annat liv.

Genom allt - glädjen, sorgen, galenskapen - lyckades vi aldrig få det att fungera.
Jag höll fast som en desperat sjöman i en storm, men när du bad mig släppa taget kändes det som att dö lite grann. Det gör det fortfarande, varje dag. Om och om igen.

När allt kommer omkring - är det inte just det som egentligen säger allt om oss? Att saknaden bara kan bli så intensiv eftersom vi en gång, under en kort men ändå evig stund höll hela universum i våra händer, bara genom att se varandra i ögonen?