Jag släpper in dig utan filter, som en vind i
november genom ett öppet fönster.
Det finns inga ord här.
Ingen poäng i att vada genom det svarta
vattnet,
ingen mening i att lyfta händerna mot ytan
igen.

Jag har rest mig så många gånger, borstat
av mig askan, höjt ansiktet mot regnet.
Men nu – nu drar något i mig, något som inte
alls känns som du och jag, något som viskar:
Låt bli.
Och jag lyssnar.

Det är inte glädje, det är bara så det är – som
en dörr som stängs innan man hunnit kliva
över tröskeln.
Jag är inte arg – men tacksam för solen som
brände, skratt som förlängde nätter, din
hand, en gång mot min kind.

Men nu är jag livrädd. Inte för att falla, utan
för att suddas ut, långsamt, som ett
värmeljus bakom gardiner.
Så mycket jag ville ge tillbaka, så mycket som
brann – nu sitter jag här i mörkret jag föddes
med, i mörkret jag kommer att dö i.