Runt omkring, ovanför min säng,
surrade den beckmörka flugan i mörkret
tills den i mitt inre skapade bilden av min tanke.

En bild som hans resonans hade frambringat
ur en vanlig soluppgång —
en sopgrop, och en hög,
där glittrande plåtburkar
vände sina ögons trasiga kanter
i en ond blindhet mot min säng,
där de högljudda flugorna
skulle sudda ut sommareftermiddagarna
där borta — bortom huset.

Sömnig, sömnlös, svart natt.
Resten av en dröm, vilket hus? och när?
När jag lyssnade efter noga
visste jag att den bevingade bilden
aldrig skulle kunna förvaras i bärnsten.
Den måste komma ut,
kallad från mörkret där den sov.
Den ljudande sömnen
hos sådana sjunkna ting
i flugans högljudda surrande
och dess drömmande vingar.
Jag lyssnade med ilsken vakenhet;
Flugan var bitter, men hade ett budskap.

En dvala mellan dröm och gissning
om en förvirrad värld, om begångna fel.
Sinnet vägrade, jag väntade länge, länge,
och med det där igenkommande surrandet från sophögen
drogs jag under ytan i min mikroskopiska sömn
tills jag såg kungen från Nineves hjälm.

Blekt och glittrande guld på kungens panna,
som väl såg mig sovandes ändå visste att jag nu själv
blott tänkte den allt djupare blå tanken hos flugan.