... att jag ej
besvarar de känslor
du så innerligt känner
att du har
och vill ge till mig ...

Men bara 
för att jag är den man
du önskar och vill ha
intimt i ditt liv
så är jag faktiskt ej
obligerad att just därför
bli tillgänglig
och falla handlöst för dig ...

Att du tar
min vänlighet till
och
omtanke för dig
som människa
för att vara en invit
till någonting mer än så ...

... utan att du ens
mött mig i verkliga livet
är något jag
utifrån mina referensramar
har synnerligen svårt för att förstå ...

Det gör mig ont
i såväl min själ
som i mitt hjärta
när jag ser att 
omtanke och vänlighet
blir till intet annat
än en outgrundlig smärta ...

Men samtidigt jag inser
att det i grunden ej
är ett problem i sig
som tarvar en förändring 
i mig och hur jag  bemöter
andra människor i mitt liv ...

Det är just ej
något annat än
ett problem 
du själv vållar dig
och som du knappast
vare sig kan 
eller har rätt 
att med skuldkänslor
belasta mig ...