AVSIKTLIGT SÖNDERBRYTANDE AV BEN

Markdjuren varmare nu.

Tripparna anländer, små klor
med din stavning;

jag gjorde det i ljuset,
sådde ditt brännmärke,

hur modern flödar, händerna:
jag hade minnen.



FÖREKOMST AV TANDMÄRKEN

Det är inte alltid en akt av ömhet.

Dina korsade ben det enda
kors jag nu vill bära,

såren källan till modersmjölken,
tre nävar jord:

du kommer aldrig att älska mig.



KARVNINGAR

Bara en del av kropparna.

Mitt kött och djurens,
jag frälser genom att brytas;

de samlade näbbarna
drar lungorna ur munnen,

räknar alla mina ben,
hungern som en flykt:

jag har kommit för att be om nåd.



TECKEN PÅ TILLAGNING

Som när de förbereder sig.
”Vi visste ingenting,”

fåglarna hamstrar,
begär mig helad;

det är för detta de göder mig,
kvinnan som ett gränsland:

deras kroppar,
inte det levande.



AVSKAVNING

Jag har gått över jorden, jag har inte släpat den med mig.

Du lyfter min hud, plockar
mina ägg med pincett,

föda för den nya rasen
och jag en mans vete,

det är inte alltid en akt av ömhet,
fågelbenen ligger stilla:

när de behöver mig är jag redo.



KROSSANDE AV KOTOR

Hon är bara kärleken.

Med dina knogar i mitt hjärta rimmar
jag mitt namn mot ditt kött,

suger fetterna ur din rygg och
du kan inte lämna mig,

den rensning djur använder,
fåglarna som ett missfall:


det är aldrig bara ätandet.