I


                    Domherr var en segrad hann',
                    blotta tänder, gör sig grann,

                    bröstet sjuder, bröstet ljuder,
                    RÖDER-RÖDER-RÖDER!




Ther skal itt östan wädher komma up jfrå öknenne,



och vthödha hans kellor





"en liten tid

står jag här,
något husvillt

där mannen gått ur mig,
en mask nu vriden --

i min ålder,
vi faller inte igen"




det var en smärtestund,
här vilar man

Enskild:
frukta ej i oväder,


frukta ett livsmod förutan,
"det här är vad som händer oss" --

mänskosjukan,
vi har inte mycket tid




(när natten luktar av hökar
är han den man som vänder

och minns sin åder blå;
ingen vet hur han svullnar,

hans skyar har lämnat)







II


              han blev född
              i lustig gård,

              ett spring med ben i fyra --
              vildebörd, vildad börd, villad villad villad,

              vi tror han blottar himmel





Och om natten gick han bort,
och begrof de döda.




("denne skall vara åt spillkråkan",
 dessa ynkeljud

 när mänska strida,
 nu står vi mot elända)




mannen är en milsvid
som sörjer sitt allena,

men du gör kryp i hjärtesäck:
en flaga av din levnad

är han ditt Badelund',
en fullblom ej mer stor




"det här är inte hur jag skulle ha hänt dig
då ungt var blod,

men oss går vart hovslag förbi --
det är inte stormen,

jag är man som vuxit ur skinn"




("detta är vår skara",
mannen sjöd rännande liv

men dog i själ,
höjde sina knogar och sade

Vingar,


vi har brustit)




han blev nu Flykta,
en ensling

och grovmun
"som om vi aldrig varit hade",

och döden skalv:
resterna

var alltid dina att bära,
vi ger dig vår förtvivlan




"mina år rann jag honung,
nu är prakt

ett längtans kvid,
jag kan aldrig gå dig om --

upplyft blev jag,
men bröstet gjordes klyv"




vem har sagt
"jag väntade dig för länge",

all vintergäck blommad --
från solens uppgång till dess nedgång,

vår tid blev aldrig inne




döden sköt ut i starar,
en gråhårsman

"och dag skall icke vara mer",
allt hjärta brist:




här vilar
rönnbärsbarnen,

här vilar blåläpp,
et lacrimatus est Iesus --

i eget skinn
de såg mot herr,



du stötte nåden





("familj",

det är kallen,






jag spelar hängde man)







III


              Skatesvart, knackerknack,
              hans hår till fotabjäll --

              ryttlar gör han, rustar renar,
              blir hans hjärta

              när vi sipprar





Ty då nu de döde fast föllo
den ena öfwer den andra,
stod han deremellan,
och stillade wreden,
och förtog henne wägen till de lefwande.





om något är dig svårmod,
vänta tills han ser dig klar

och ger dig törnen svida,
han är mer än det du vittrar --

den skygge Samlerman,
"mig skall ingen mista"





(det är ett ensamt göra,
det här att tiga

och hjärtan hämta:
medan natt ännu är,

inga överlevor)




"en liten tid

står jag här, något husvillt
tills man gör mig barn igen

och släpar mig till kal trakt,
min kallelse att se

Gud, och daggen:
jag är bara kropp nu,

du är lämnad ensam kvar"




livet,
jag måste möta dig,

varför du stillnar:
under varje mans bröst

en annans tandrad,
en annans anledning,

jag älskade dig mest




skymningen

är mer än bara djur,
"och hon skall bära dig på händerna" --

ingenstans i din råbark
var det ålderdom jag såg





ledsnade blod, nu är saknaden


gast vi krama, så många ben








och vi ska passera














                 ty det var dermed nog
                 att wreden allenast försökt wardt




                 och döden slant,



                  "seendes sådana underliga under"