vråken var den förste
att nedslås,

rödbrösta sköt ut i sång
och hetsjakt:


”en törstenatt
blir hanen slagen,

hans fåglalåt mot läggdags:
det finns ingen kärlek

utan sorgvår,
i tistlatid

står deras ödessken
att vintra dem,

en räv att skjuta”







det var nu kattår
och mannen samlade

hennes bitar,
en strimma av ormvråk

i hans bröstvärn
och Vingklippa hans blodgiv:

en reslig man,
en vinterman,

Vingklippa svällde
av omhuld



”över henne har du rått,

en snäppare
och blodslagarman:

de tror att du höstats
och sprötts av ålder,

de tror dig stelben
och hon keldjur,

ett släkte av kvinnotrång och rå”



och mannen slet alla tovor,
visste var hon bröts

och kornen gled i jord,
en köttigare lycka:


”hon gjorde mig öm om hand

och blådår,
storskadan

när vråk lyfter vråk,
en man i öppning:

i min ättebok
står hon frustämma”



dårfåglade
blev de oroslust,

den enda kvinnan
en rävhona

och rödbrösta i bakhåll:



”av lycka,
blev du villvägad?

Trösterman,
Dysterman,

hon går i skuld och öde,
en hustru i nigning”



(lemmen gjorde henne ofärdig,
hulkande liv

för fru i harm,
en skrika min:

hjärtfelad
dog hon orörd,

flicksvedan)



”di har jag givit,
svullnare där jag smakats

och petats genom ros:
i mina gårdar

gick fåglar på klospets,
något av bloddjur”



och skränarna föll ner i blindo,
brottslingar i utfläk:

av mänskotrösta
var vråken den siste



(nöden gjorde dem skatdjur,
en kvidfågel

att kapplöpa dem båda:
det var nu kattår,

och mannen slet)



”ur Stoor Wånga och hemland
togs vi svångremmade,

hur missödade käftslås
av herredräkt:

där inne blev du nattskärra,
och alla svultna år –

livrinnandet,



jag såg dig först”





(vad är det som driver räv
mot spädbröst

och skottlossan,
fallandesjukan i hans hjärta:

vintern ska krypskjuta dig,
ska finna dig,


blodet i en skrika)