Det händer aldrig
men idag
gick jag ut klockan 6.05
för att leta efter en

månförmörkelse

Jag gick genom den
sovande staden
där en och annan var på väg
att vakna upp

Nere vid stationen
stod det människor
och väntade på tågen
till sina olika

destinationer

Bäst jag står där
och sökande letar
med blicken efter månen
- går solen upp

Hela himmelen
blir med ens upplyst
och jag känner ett inre lugn

-månförmörkelsen är glömd

Jag tar ett kort
och vandrar sakta hemåt
Kliver innanför tröskeln
och ser på klockan

6.35

Jag går och lägger mig
och drömmer om att jag ser
månförmörkelsen
vid mitt barndomshem

Vaknar upp och får veta
att 6.35
vandrade en konung
rakt in i

Soluppgången