Där satt vi. Du och jag på en parkbänk.
I våra händer fanns det var sin påse och tub.
Vi log mot varandra och sa några skämtande ord.
Därefter tog vi tuben, la påsen täckande om dess hals.
Sedan sprutade vi in tubens innehåll i påsen.
Känner hur den växer av lufttrycket.
Vi för påsarna mot munnen då vi tar undan tuben.
Andas in dess innehåll. Känner hur det börjar.
Huden den värms upp. Verkligheten tunnas ut.
Smaken är svag, påminner om apelsin.
Tar ett vanligt andetag och sluter händerna om öppningen på påsen.
Flinar vagt åt kompisen som försvunnit in i dess syner.
Sedan fyller man återigen på. Hör hur det låter då det sprutas in i påsen.
Tar nya andetag, huden värms återigen upp. Sedan hör man ett ständigt pipande.
Man förstår inte först vad det är. Det är bara mest irreterande.
Sedan inser man för stunden, det är ens hjärnceller som dör.
Men tanken försvinner i nästa andetag. Nu börjar man se saker.
Träden rör sig. Löven stirrar på dig. Rösterna från passerande folk.
Allt blir bara en synvilla för en själv. Man inser inte att det som är hemskt är verkligheten.
Man inser inte att det som verkar vara underbart är synvillan. Man blandar ihop drömmen med verkligheten.
Sakta.. Det tar tid.. Men tillslut så börjar ens drömmar minska. Det står sedan solklart för en.
Livet är skit. Man vill bara finna kniven i väskan och se blodet droppa från handleden.
Se hur ens liv droppar allt mer och mer ner på marken i röda fläckar.
Men vad hindrar en från att ta upp kniven och avsluta allt?
Man minns små saker.. Känslor.. nästan bortglömda för ens sinne.
Man minns hur man brukade le. Hur man skrattade dagarna långa och hade kul.
Så sakta reser man sig återigen slänger bort tuben med påsen.
Tar sina saker. Går tillbaka till vägen. Kliver på bussen som anländer inom kort.
Där man hoppas på att man åker nu tillbaka för att kunna få le återigen.