Det kom så plötsligt. Dina tårar som rann medans du skrev ditt sista meddelande till mig.
Allting blev svart för mig, kunde knappt läsa dina ord.
Det kändes så omöjligt.
Att du tillslut skrev orden du pratade om så ofta.
Tiden gick långsamt, minuter som brukade försvinna under ett andetag.
Blev med ens lika långa som en hemsk mardröm om natten.
Mitt hjärta slår volter, det kan inte lugna sig. Paniken över du är borta, grämer mig i detta nu.
De minuterna som gick, tills du gav ett livstecken från dig. Det var som mitt hår hunnit bli grått.
Men du var iskall och sade bara adjö en sista gång och vad mig att inte glömma våran tid.
Hjärtat brast och tankarna skrek i mitt huvud. Hjärtat fanns i hela mitt blodomlopp, förstört till småbitar.
Tankarna kunde inte stilla sig och gav mig huvudvärk. Jag visste vad jag skulle ta mig till.
Du ville inte ge världen en andra chans, du gav upp allt och jag förstår inte ännu. Varför du kände dig så ensam.
Jag hade gett allt för få se dig att le äkta en gång. Men nu är du borta, och jag vet inte vad jag ska göra.
Förlåt mig, världen viskar om mitt hjärta svek dig och du försvann.
Må världen förstå att min kärlek har du för alltid på ett mcyket speciellt sätt <3