Att finna något som är mer hopp än det men funnit förut, hade blivet så viktigt för en själv.
Såsom man kunde tro att hoppet var släckt likt stearinljusen som blåses ut , och allting bara blir mörkt.
Då man i blindo vandra utan en liten lågan inombords som finner hoppet och glädjen av livets gåva.
Man söker lågorna i hopp att samla ihop dem till ett stort brinnande ljus, som ska värma ens insida.
För känslan att leva livet även om stora smärtor ges tillbaka.
Men vad ska krävas för finna lågorna, utan att ramla utan att falla ihop på en mjuk bädd som känns hård.
Blicken vandrar runder man inbillar sig för sitt inre hur omgivningen tycks falla sönder med en.
Någonting inom en tycks undvika att att leta, något vill inte att man finner hoppet inom en.
Eftersom rädslan av att det ska slå tillbaka på en hårdare, finns där.
Gnagar en långsamt från insidan.
Något vill hindra en att finna livets hopp.
Men så fort man försöker få dem att försvinna, så finns minnerna där och påminner en om vad som fick en i dessa tankebanor.
Tankar som att strunta rugga av sig något som plåstrar, då det kommer att klibba sig fast vid en.
Och låter en inte släppa taget.