Du ville ständigt le.
Du ville ständigt skratta.
Du ville höra de tonerna av melodierna.
Du ville ständigt sjunga underbara texter.

Du fick sällan se en vän som log tillbaka till dig.
Du fick sällan höra din vän skratta med dig.
Du fick sällan din vän att ta de ljuva tonerna åt dig.
Du fick sällan höra hur din vän sjöng med dig på de underbara texterna

Du minns hur din vän brukade le mot dig.
Du minns hur vännen ständigt skrattade.
Du minns vännens ljuva toner som flög med vinden.
Du minns hur vännen ofta sjöng på olika texterna.

Men nu kan du inte få ditt leende besvarat.
Nu kan du inte få ditt skratt besvarat
Nu kan du inte få höra underbara melodier om kalla vintrarna.
Nu kan du inte hoppas på att fåglarnas kvitter störs av en sång.

Eftersom du står vid en grav. På en kyrkogård.
I det område där din vän en gång bott.
Men varför spendera tiden på en kyrkogård?
Jo, för du ville lägga en vit ros på graven.
Du läser på gravstenen och suckar en tung suck.
På gravstenen är namnet bortslipat. Som den önskat.
Men dock kan man fortfarande se.

~Borslipat Namn~Mycket otydligt~
† R.I.P †
Du var en vilsen själv som vi älskade djupt.
1991 - 2006