Vaknar av mitt eget skrik. Sätter mig upp i soffan. Kastar kaotiska blickar runt i lägenheten.
Det sista jag drömmer innan jag vaknar är alltid lika hemskt. Jag dödsfaller. Som ett missilträffat flygplan störtar jag mot den slutgiltiga döden. Marken kommer närmare och närmare. Hundradelen innan jag slår i backen vaknar jag. Kallsvettig och förvirrad. Tar flera minuter innan jag fattar var jag är.
Sakta börjar min hjärna fyllas av normalare tankar. Lyckan sprider sig i min bröstkorg. I natt ska jag träffa min älskade. Fas ett av mitt arbete för en vaknare omgivning ska inledas.
Drar upp persiennen. Solen sköljer genom min mörka lägenhet. Kaffebryggaren stönar vackert från köket. Allt är i harmoni. Ingen påfrestande omgivning som stör. Livet visar sin ljusa sida för en gång skull.
Telefonens skrikande signal sliter bort mig från det vackra, jaha så länge fick jag njuta av den totala tomheten. Säkert kände någon på sig att jag mådde för bra. Det tillåts inte. Han ska lida. Han ska krypa.
– Mitt i den äkta lyckligheten. Konsultkvittrar jag.
– Stör jag?
Det är hon. Är det någon som känner på sig om jag skulle vara lycklig är det hon.
– Nejdå, all min lycka föds och dör inom mig själv. Ingen som kan störa den. Allra minst du. Vad har du på hjärtat då?
– Sluta löjla dej. Tänkte bara ringa och kolla hur du mådde. Du lät ju lite skum sist.
Fan. Nu kommer frågorna. Jag har svårt att ljuga för henne. Hon genomskådar mig direkt.
– Sist vi prata så var jag på väg till ett viktigt möte i stadshuset. Jag var bara lite stressad. Halvljuger jag.
– Okej. Linda sa att hon hade sett dig på stan. Du såg glad ut tyckte hon.
Häxa. Jag hatar henne. Linda är den enda kvinna jag har velat döda efter fem minuter i samma rum. Hennes ursäkt för att vara totalstörd är att hon är halvitalienare. De har ju sådant temperament. Brukar hon säga. Undrar var världen skulle säga om Mussolini hade använt den ursäkten. Fast det riktigt stora mysteriet är att hon har lycktas fått barn. Att en kille frivilligt befunnit sig i samma rum som hon länge nog för att genomföra en befruktning är en gåta. Troligtvis var han medvetslös.
– Dog du eller?
– Nää, tänkte lite på Mussolini. Jag var lycklig för jag träffade en vacker kvinna igår.
– Vaddå för kvinna?
– Hon heter Mona-Lisa och hon glimmar som vitguld i solen.
– Glimmar? Orkar fan inte prata med dig när du håller på så där. Försök att vara lite normal.
– Jag ÄR normal. Vad ville du mig? Blir inte Kaj svartsjuk när du ringer hit?
– Han jobbar. Ville bara berätta att vi ska flytta ihop. Vi har fått tag på en fyra.
– Men så kul för er. Familjeliv är nåt man bör sträva efter.
– Spydig? Väser hon.
– Absolut inte. Jag är jätteglad att ni har kommit så långt i er relation. Tvåsamhet är vackert och naturligt.
– DU KAN DRA ÅT HELVETE. Skriker hon och slänger på luren.
Vad fan begär hon av mig? Flaggor och fanfarer? Hon är den mest störda, sjuka, självdestruktiva och samtidigt underbara kvinna jag har träffat.
Sitter med telefonluren i handen. Jag skrattar. För första gången känner jag mig fri från henne.
Hon har hittat en ny slav att förföra, bedra och förgöra. FBF-kvinna? Undrar om det finns någon sådan benämning? Om inte, skapar jag den nu. Jag tänker en stund på Mona- Lisa. Blir genast på ett bättre humör. Snart ses vi igen min glittrade sjödrottning. Solen ska bara gå ner. Lämna plats åt månen. Jag ser fram emot vårt nattbad.
Kaffet är klart och solen lyser lika vänligt som för en stund sedan.
Jag tar en kopp och går ut på altanen. Är nästan lika lycklig som för en kvart sedan. Nu ska jag bida min tid och låta min kropp och själ förbereda sig inför nattens viktiga jobb.
Det är inte alltid lätt att vara den utvalda. Prövningarna är många och svåra. Det finns alltid någon som försöker plocka ner en. Korset jag bär, bär jag för hela mänskligheten. Faror kantar min smala stig. Frestelserna är åtskilliga. Men jag håller min själ ren. Till slut ska jag nå mitt egna paradis. Där ska jag frodas och växa utan att någon äter upp mig inifrån. Den lockande tanken får mig att orka fortsätta sträva.