Jag är ensam här nere. Dom skuggar mig, jag känner deras blickar i ryggen på mig för varje steg jag tar. Men dom jävlarna ska inte få tag i mig. Jag är nere i Spanien, Barcelona. Jag har varit här förr och jag känner igen mig. Ibland lämnar dom tecken, jag kan läsa dom på väggen, olika bokstavskombinationer och jag ser dom jävlarna när dom stirrar på mig och dom tror att jag inte upptäckt dom. Jag har varit här ett tag nu. Kom med tåg uppifrån, tog mig över till Danmnark, ner över Frankrike och sen vidare. Trodde jag skulle lyckas göra mig av med jävlarna, men dom är ihärdigare än jag trodde. Det måste handla om mycket pengar, eller också gör dom det av ren princip. Jag fattar inte vem fan dom tror att jag egentligen är. Den där horan Maja måste ha röjt mitt rumsnummer. Men jag förstår inte varför hon skulle göra det. Pengar antagligen. Så måste det varit. Sen försvann hon fittan. Dom jävlarna måste tro att jag har en koppling till Sven. Sven är död och han kan inte betala tillbaka nåra skulder. Men jag har fortfarande 37 grader i kroppen. Jag ger inte upp. Jag har bytt vandrarhem härnere nåra gånger bara för att villa bort dom. Jag har upptäckt att det brukar ta dom några dagar att spåra upp mig, när jag lyckats villa bort dom, så därför byter jag hem så ofta jag kan. Ibland när dom hittat mig så skickar dom signaler för att jag inte ska tro att jag är säker. Främlingar börjar prata med mig, ställer underliga frågor om vart jag är ifrån och vill veta massa saker. Jag proppar dom jävlarna fulla med lögner om att jag kommer från Norge eller vad fan som helst. Dumma jävlar. Mina pengar börjar sina. I brist på annat hänger jag runt på barerna på kvällarna och super. Annars är det omöjligt att sova. Jag har börjat längta hem nu. Till Stockholm, men jag kan inte dra in henne och ungen i det här. Det är alldeles för farligt att kontakta dom nu. Mina förföljare skulle få veta det och ställa till med ett helvete. Jag måste klara mig själv. Just nu bor jag på ett vandrarhem nära Arc de Triomf, Barcelonas egna lilla triumfbåge. Byggd som en vinkning till den stora i Paris. Jag brukar sitta där på kvällarna, kolla på dom som åker bräda och uppe i skyn där alla flygplan går ned för landning. Det är en stor park. Massor av yta. Jag sitter där och röker Fortuna. Jag har bytt ciggmärke, röd Marlboro är mycket dyrare. Jag måste spara. Vandrarhemmet är nästan skonat från kackerlackor, jag har bott på värre ställen. Ägarna, två bulgarer verkar trevliga, aningen påträngande, men jag tror inte att mina förföljare har kontaktat dom än. Jag tar det för vanlig ren nyfikenhet. Jag pratar så lite som möjligt med dom. Jag tror att dom tycker jag är konstig, men det skiter jag i. Jag drar jag omkring på stan nu, jag vänder mig om så ofta jag kan och kollar bakom ryggen för att se om dom spårat upp mig, då och då stannar jag upp, jag sätter mig på en parkbänk och kollar på duvorna som skitar ner allting. Dyngspridare. Det verkar lugnt än så länge. Jag går en massa sidogator för att villa bort dom, om dom nu skulle få upp spåret igen. Det gäller att vara försiktig. Jag tänder en av mina Fortuna, det börjar bli dags att gå till puben snart. Jag måste försöka tänka på nånting annat. Först går jag ner mot Plaza Colom och kollar när Columbus pekar mot Amerika. Jag har hört att han pekar åt fel håll. Vissa menar att han var ett geni. Columbi ägg, drottningen menade att det inte var nån konst att segla till Amerika. Han svarar att det är lika svårt som att få ett ägg att stå på högkant och så knackar han ett litet hål på ägget och det står. Drottningen är mållös. Smart jävel, jag ler. Jag går ner mot stranden och sätter mig vid strandpromenaden. Sommaren börjar gå över i höst även här nere. Den allra värsta turistströmmen är över för året. December i Barcelona är en jävla plåga. Kallt och fuktigt. Letar sig in överallt. Jag sitter en stund och kollar på dom gigantiska jakterna som ligger i hamnen. Det blir mörkt fort. Desto bättre. Jag reser mig och går uppför Las Ramblas igen. Turisterna sitter i alla fall där fortfarande med sina gigantiska sju euro öl och paella. Jag går förbi alltihopa och upp emot Plaza Reial. Jag går in på torget med den stora fontänen i mitten och palmerna och barerna som kantar torget. Jag korsar det och tar vänster vid Carrer dels Escudellers där det ligger en massa små barer. Jag följer gatan tills den tar slut där torget ligger. Jag går in på Manchester. Jag hälsar på Manuel som jobbar, som jag känner.
”Hur är det?” Frågar han.
”Det är ok.” Säger jag.
”Själv?” Frågar jag.
”Bara bra.” Säger han.
”Vad vill du ha ikväll?” Frågar han.
”Vanlig öl. Estrella.” Säger jag.
”Visst kompis.” Säger han.
”Vart bor du nu?” Frågar han.
”Har flyttat igen. Nära Arc de Triomf.” Säger jag.
”Du flyttar väldigt ofta.” Säger han.
”Ja, du vet jag tröttnar så snabbt.” Säger jag.
Har dom varit här och köpt honom.
”Du är galen.” Säger han och skrattar.
”Visst är jag det.” Säger jag och ler.
Jag lugnar ner mig. Jag har utsikt ut över torget från bardisken och jag kan inte se dom nånstans. Har dom försvunnit. Dom har varit borta länge nu, kanske har gett upp. Bäst att inte ta några chanser.
”Affärerna går bra?” Frågar jag.
”Visst. Du ser.” Säger han och sveper med armen över baren.
”Allt du ser är mitt.” Säger han och skrattar.
Jag sitter ner och dricker min öl och jag tänder en cigg. Manuel serverar dom andra kunderna. Det är mörkt nu, som att släcka en lampa här nere på kontinenten. Fort som fan går det. Jag sitter och kollar på allt folk som går omkring på torget. Dom går ut och in genom barerna, jag ser dealarna som står och säljer sitt jävla gräs och koks och fan vet allt på det lilla torget. Snuten har inte kommit än, dom brukar vara stationerade på just det här torget hela nätterna genom. Plaza Pi. Så heter det. Det står en väldigt konstig skulptur mitt på torget som jag inte kan bli klok på. Ett stort klot omgiven av nån sorts ställning. Jag fattar ingenting. Vad fan tror dom att jag håller på med hemma egentligen. Jag har varit borta ett tag nu. Jag har inte satt på mobilen sen jag skickad henne ett sms. Jag borde kanske aldrig ha åkt iväg. Men det spelar ingen roll nu. Dom är ute efter mig. Jag hajar till lite när jag ser en av dom gå över torget. Men han ser mig inte. Jag känner mig lättad. Jag sveper i mig ölen och beställer en ny av Manuel. Jag sitter kvar i baren en bra stund och dricker öl på öl och röker massa cigg. Jag börjar känna mig full. Det är en fruktansvärd lättnad när det första ruset lägger sig över mig. Det känns som om jag flyger, jag börjar le utan att jag tänker på det. Allt är inte så påtagligt längre, det är trubbigare, dom vassa kanterna suddas ut i huvudet på mig. Men samtidigt vet jag att hotet fortfarande finns där. Det känns bara så mycket längre bort. Jag har märkt att det sitter några och stirrar på mig längre in i lokalen. Det måste vara svenskar. Efter ett tag så reser sig en av dom och kommer fram till mig. Det är en blond brud. Hyfsat snygg.
”Hej.” Säger hon på svenska.
Hon har dialekt som jag känner igen men som jag inte exakt kan placera.
”Det råkar inte vara så att du är svensk?” Frågar hon.
”Bingo.” Säger jag.
”Åh vad roligt. Jag har inte träffat nåra andra svenskar. Vi har precis kommit ner.” Säger hon.
”Det där är mina kompisar.” Säger hon och pekar på dom andra runt bordet.
”Vad gör du här?” Frågar hon.
Det här är jag beredd på.
”Jag pluggar spanska.” Säger jag.
”Jaha, vad roligt, det gör vi också.” Säger hon.
”På vilken skola?” Frågar hon.
Den frågan är jag också beredd på.
”På universitet.” Säger jag.
Universitetet är stort.
”Jaha. Vi pluggar på Don Quijote. En sån där kurs.” Säger hon.
”Kul.” Säger jag.
”Gillar du boken?” Frågar jag.
”Vilken? Jaha. Nej jag har inte läst den men jag vet vem det är såklart. Jag kan historien.” Säger hon.
”Prova boken när du hinner.” Säger jag.
”Den är bra.” Säger jag.
”Vart ifrån är du?” Frågar hon.
”Stockholm.” Säger jag.
”Jaha. Vi är från ett lite mindre ställe.” Säger hon.
Hon berättar vilket det är.
”Ok, det känner jag nog inte igen.” Säger jag.
Det gör jag.
”Det enda som finns där är en massa raggarbilar och på helgerna går alla till Scandic.” Säger hon.
Jag känner mig dålig.
”Jag kom att tänka på, jag vet inte varför jag berättar det. Men det var så kusligt. Precis innan vi åkte hit var det nån som tog livet av sig i ett av rummen på Hotellet. Kan du tänka dig.” Säger hon.
”Hotellet blev liksom som lamslaget.” Säger hon.
”Varför berättar du det?” Frågar jag kallt.
”Jag vet inte faktiskt. Ursäkta mig.” Säger hon.
”Jag bara kom att tänka på det.” Säger hon.
Jag sitter alldeles still och jag måste se alldeles likblek ut. Dom har hittat mig till slut. Lurat mig fullständigt. Helvete.
”Oj, jag hoppas jag inte sa nåt dumt.” Säger hon.
Jag tar mig samman. Din dumma jävel.
”Nej då. Ingen fara.” Säger jag.
”Det är bara det att min bror tog livet av sig för inte så längesen.” Ljuger jag.
”Jag är lite känslig för sånt där.” Säger jag.
”Åh förlåt mig.” Säger hon.
”Det är ingen fara. Du visste ju ingenting.” Säger jag.
”Men verkligen. Jag beklagar.” Säger hon.
”Det är ingen fara.” Säger jag.
Jag måste komma härifrån. Jag kollar ut på torget men jag ser dom inte än. Dom kan inte vara långt borta nu. Varje minut är förenad med livsfara. Jag börjar kallsvettas mot min vilja. Jag tänker mig tunga slag mot magen. Kväljningar. Tortyr.
”Vill du komma och sätta dig vid vårt bord?” Frågar hon och ler.
”Nej jag kan inte. Måste iväg och träffa en kompis.” Säger jag.
”Ok. Men vi ses säkert här då.” Säger hon.
”Det gör vi säkert.” Säger jag.
Jag sveper i mig ölen och så reser jag mig upp. Jag säger hejdå till Manuel och så tänder jag en till cigg. Jag kollar mig noga för innan jag stegar ut på torget, jag ser dom ingenstans. Jag kastar en blick bakom ryggen och ser en av dom stå i skuggan precis vid gathörnet. Helvete. Jag fortsätter gå så lugnt jag kan. Jag går gatan upp ändå ner till Las Ramblas. Jag är borta av alla öl. Jag tänker inte på vart jag går. Jag måste härifrån. Jag vänder in på en liten gata och jag kollar bak och jag ser att dom måste ha bytt person, det är nån annan som förföljer mig nu och jag fortsätter upp, jag har inte en aning om var jag är nu. Jag flackar omkring på gatorna, jag rör mig norrut, upp emot bergen, förbi Nou de la Rambla, jag försvinner upp på en liten gata. Jag stannar i några minuter, står alldeles still och trycker mig intill väggen och väntar på att dom ska upptäcka mig. Inget händer. Dom jävlarna verkar vara försvunna. Hur fan ska jag ta mig härifrån egentligen. Dom hittar mig överallt. Jag köper några öl på gatan av en pakistanier och sätter mig på ett trappsteg och super. Jag dricker fort, häver i mig, jag ångrar att jag åkte hit ner. Svetten rinner på mig. Ölen är kalla och hjälper. Jag kan inte se dom nånstans och jag börjar slappna av lite. Jag börjar bli fullare. Jag sveper i mig resten av den första och börjar på den andra. Jag reser mig upp och börjar gå lite. Måste försöka tänka ut nånting. Kan inte stanna här så mycket längre. Jag går gatorna upp och längre in i stan, jag går runt i Chinatown som var känt för sina horor förr i tiden. Red light district. Dom finns här fortfarande. Dom ropar efter mig när jag går förbi dom. Dom ser nästan spöklika ut, kolsvarta afrikaner i minikjolar dom flesta av dom, en del av dom kommer fram och nästan drar i mig. Men jag säger åt dom att dra åt helvete. Jävla horor. Nu vet jag inte vart jag är riktigt. Jag sveper i mig det sista och tar upp mobilen. Jag måste härifrån. Jag ringer. Det går fram många signaler innan svaret kommer.
”Hallå.” Säger hon.
”Det är jag.” Säger jag.
”Herregud.” Säger hon.
”Är det du?” Säger hon.
Det knastrar som fan på linjen. Det är knappt jag hör.
”Det är jag.” Säger jag.
”Vart är du herregud, vart fan har du varit?” Frågar hon.
”Jag är nere i Spanien. Barcelona.” Säger jag.
”Vad gör du där nere, vart har du varit herregud varför åkte du bara. Jag kan inte fatta att du bara åkte sådär.” Säger hon.
Hon håller tillbaka gråten.
”Jag vet inte. Jag var tvungen bara.” Säger jag.
”Vadå tvungen, vad fan menar du med det?” Säger hon.
”Jag vet inte. Jag kan inte förklara.” Säger jag.
”Är du full?” Frågar hon.
”Ja jag är full.” Säger jag.
”Det gör ingen skillnad.” Säger jag.
”Vad fan menar du med att ringa och väcka mig mitt i natten som om inget har hänt.” Säger hon.
”Vad fan skulle jag göra?” Frågar jag.
”Stannat din jävel. Jag hatar dig.” Säger hon.
”Gud vad jag hatar dig.” Säger hon tyst.
Jag hör att hon gråter nu. Hon snörvlar.
”Jag saknar dig.” Säger jag.
”Jag hatar dig.” Säger hon.
”Jag har saknat dig.” Säger jag.
”Jag och mamma…” Börjar hon.
”Snälla, tyst nu.” Avbryter jag.
Det blir en liten paus.
”Jag har saknat dig också.” Säger hon.
”Lilla vännen vad gör du egentligen?” Säger hon.
”Jag kan inte förstå vad du håller på med.” Säger hon.
”Vi hade det ju bra.” Säger hon.
Ett styng av dåligt samvete. Jag viftar bort en till jävla hora. Hon gråter fortfarande.
”Jag förstår inte varför du åkte.” Säger hon.
”Jag vet inte.” Säger jag.
”Jag vet inte faktiskt.” Säger jag.
”Jag var tvungen på nåt sätt. Jag kan inte förklara det.” Säger jag.
”Lyssna nu. Jag kan inte komma hem riktig än.” Säger jag.
”Dom jagar mig. Det var därför jag åkte ner hit.” Säger jag.
”Gud vad säger du, har du blivit helt galen?” Frågar hon.
”Lyssna på mig, jag är inte galen.” Säger jag.
”Jag är förföljd. Och dom följer mig överallt.” Säger jag.
”Du är galen.” Säger hon.
”Nej för helvete jag är för fan inte galen säger jag.” Säger jag.
”Vad har hänt?” Frågar hon.
”Det tar för lång tid att förklara.” Säger jag.
”Men jag kan komma hem snart.” Säger jag.
”Det sa du för längesen.” Säger hon.
”Jag vet, men det är annorlunda nu. Lita på mig.” Säger jag.
”Hur fan ska jag kunna lita på dig.” Säger hon.
”Lite på mig helt enkelt.” Säger jag.
Det blir tyst i några sekunder.
”Han mår bra om du vill veta.” Säger hon.
”Han?” Frågar jag.
”Ja, han. Det blev en han.” Säger hon.
Jag hör att hon ler.
”Lyssna på mig lite nu istället. Sluta upp med dina galna jävla grejer och kom hem. Det är ingen som jagar dig.” Säger hon.
”Snart.” Säger jag.
”Det är för farligt just nu.” Säger jag.
”Mamma säger att jag borde lämna dig.” Säger hon.
Gud jag hatar hennes morsa.
”Lyssna nu. Om du inte kommer nu så är det slut för alltid.” Säger hon.
”Jag gör det här för din skull.” Säger jag.
”Jag menar allvar.” Säger hon.
”Du. Ok.” Säger jag.
”En sak bara.” Säger jag.
”Jag har inga pengar kvar.” Säger jag.
”Jag fixar det.” Säger hon.
”En vecka.” Säger hon.
”Lägg dig och sov nu.” Säger jag.
”Jag älskar dig. Pussa min son från mig. Jag kommer hem snart.” Säger jag.
Jag kan höra att hon är på väg att gråta igen. Jag väntar lite och sen lägger jag på. Nu är jag rejält jävla packad. Jag avvisar hororna innan dom hunnit fram och hallickarna i hörnet kollar på mig. Jag kollar om jag är förföljd men jag kan inte sen dom. Jag har inte en aning om vilken jävla gata jag är på nu. Jag famlar omkring i mörkret som vore jag blind. Jag tänker på henne, ligger hon och tänker på mig nu och oroar sig. Säkert. Ringer hon och väcker sin morsa. Nej det tror jag inte. Men direkt på morgonen. Hon kommer ringa min egen också, jag undrar om hon kommer att berätta om förföljarna. Jag tror hon kommer skona morsan från det. Hon har ju ingen anledning att berätta det. Jag går in i nån gränd, måste försöka ta mig till andra sidan stan eller Metron, jag vet i fan vart jag är nånstans. Det är mörkt som fan här och det hänger en massa tvättlinor mellan husväggarna, det är alldeles beckmörkt, finns knappt nån belysning alls här, det sitter nåra jävla typer på trapporna och röker på och super, det sitter en knarkare på huk längre bort bland soporna och letar. Jag kommer in där gatan korsar en trång liten gränd. Jag märker inte när dom kommer upp bakifrån. Dom sliter tag i mig. Inte ett jävla ord säger dom innan jag står med ryggen mot väggen. Jag stretar emot så gott jag kan. Försöker sparka dom jävlarna. Så dom hittade mig till slut i alla fall. Dom jävlarna. Det var väl bara en fråga om tid.
”Vad fan vill ni mig?” Skriker jag.
”Jag har inget med den där jävla Sven att göra för fan. Lyssna på mig för fan.” Skriker jag.
Dom kollar på mig som om jag vore helt jävla galen. Pakistanier ser det ut att vara. Antagligen betalda av nån högre upp.
”Säg till era jävla chefer att jag inte har nåt med saken att göra.” Säger jag.
Dom ser fortfarande på mig som om jag vore helt jävla knäpp. Låtsas dom bara eller har dom inte information om nånting. Kanske bara ska föra mig nånstans.
”Ge oss pengar.” Säger en av dom.
Äntligen säger dom nånting. Han viftar upp en butterfly.
”Jag har inga jävla pengar.” Säger jag.
”Jag är inte skyldig er nåt.” Skriker jag.
Dom kollar på mig och skrattar. Dom jävlarna. Nu har jag min chans. Jag kör upp ett knä i skrevet på han som har butterflykniven. Han viker sig av smärtan, jag riktar ett slag mot den ena killen bredvid mig, men jag missar. Är för full. Den andre hinner plocka upp kniven och begraver den i bröstet på mig. Han hugger ett par gånger. Dom springer iväg. Det rinner ur mig. Jag ställer mig på knä. Jag försöker skrika på hjälp men det är tamejfan ingen som verkar höra. Jävla helvete. Jävla pakistanier. Jag ser hur kullerstenarna under mig färgas svarta i det svaga skenet från gatlyktorna. Jag vet inte var jag är. Jag sätter mig ner. Jag är trött. Jag sitter en stund. Nu vill jag hem. Jag känner mig svag, jag försöker resa mig upp. Jag kan inte. Jag kan knappt röra armarna. Jag är fruktansvärt trött. Jag vill inte att mitt blod ska spolas bort av dom där jävla sopskötarna imorrn. Det väller ur mig tamejfan. Jag ler lite. Jag tänker på hon därhemma som ligger och väntar på mig. Hon kanske går upp just nu. Hon kanske går in till barnet som ligger i rummet bredvid i spjälsängen ler mot honom, tar honom i famnen och säger, pappa kommer hem snart, pappa kommer hem snart, pappa kommer lilla gubben han har bara varit i väg en sväng, han var tvungen lilla vännen, han är i Spanien men mamma ska skicka pengar till honom så han kan åka hit och vara pappa åt dig lilla gubben. Bebisen fattar inte vad hon säger. Jag ligger här och blöder ner hela jävla kullerstensgränden och det är ingen jävel som bryr sig runtomkring. Förbannade knarkare. Jag känner mig väldigt svag nu, det är knappt jag kan hålla ögonen öppna längre. Jag är trött, jag behöver sova lite. Jag har varit jagad länge nog. Jag är vaken en liten stund till, känner det varma tjocka välla ur bröstet fortfarande, ner över händer som är alldeles kletiga. Jag slocknar. Jag tänker på min sons pyttesmå händer. Sen blir det mörkare.