Vi är jävligt långt uppe i himlen nu, jag sitter och kollar ner genom det där lilla runda fönstret som finns i planet och ser dom små husen och skogarna och molnen som sträcker sig så långt man kan se och så bergskedjan som sticker upp bland dom. Jag vet inte vilken det är. Vi är på väg. Flygvärdinnan kommer med käket.
”Vad vill ni ha att dricka?” Frågar hon. Slimmad sak, snygga ben.
Hon kollar på oss och ler sådär professionellt som jag inte gillar nåt vidare.
”Öl.” Säger jag.
”Vatten.” Säger Helen.
Flygvärdinnan böjer sig fram över oss, vi böjer ner dom små borden, och jag kollar ner i hennes urringning. Hon fortsätter att le. Jag kollar ut genom fönstret igen.
”Något mer?” Frågar hon.
”Nej det är bra.” Säger jag.
Vi äter skiten som smakar kemikalier som vanligt. Jag kan inte se vad det är jag äter men jag läser det på etiketten. Jag sköljer ner det med öl.
”Tyckte du hon var snygg eller?” Frågar Helen.
”Hurså?” Säger jag.
”Jag såg hur du kollade ner i hennes urringning.” Säger hon.
”Varför tog du henne inte på rumpan också.” Säger hon.
”Var inte löjlig.” Säger jag.
”Du brukar ju glo på andra tjejer.” Säger hon.
”Det gör jag inte.” Säger jag.
Hon kollar mig rakt in i ögonen och ser allvarlig ut. Fan för henne. Jag kollar ut genom fönstret igen.
”Skärp dig.” Säger jag.
”När skulle vi landa?” Frågar jag.
”Vi skulle vara framme vid fem.” Säger hon.
”Gud vad jag hatar att flyga.” Säger hon.
”Detsamma.” Säger jag.
En liten unge börjar skrika nåra platser ifrån och jag suckar. Framför oss sitter en kärring och snackar högt som fan om vad hon ska göra på semestern. Bakom oss sitter nån jävla pajas och håller låda och köper en massa drinkar. Dom börjar bli fulla. Mitt humör är för jävligt.
”Men det är ju mig du vill ha eller hur?” Säger Helen.
”Visst.” Säger jag.
Hon skrattar. Hon böjer sig mot mig, tar tag i armen på mig.
”Ska vi bli medlemmar i tiotusenmetersklubben?” Viskar hon.
”Visst.” Säger jag och ler.
”Men du skulle väl hellre sätta på den där flygvärdinnan?” Säger hon.
”Det är klart.” Säger jag.
”Det värsta är att du verkligen menar det.” Säger hon.
”Var inte så jävla dum.” Säger jag.
”Håll käften.” Säger hon.
”Håll käften själv din jävla slyna.” Säger jag.
Hon biter mig i örat.
”Där fick du.” Säger hon.
”Aj.” Säger jag.
”Ät maten istället.” Säger jag.
”Visst. Du bestämmer.” Säger hon.
”Ja.” Säger jag.
Vi äter och jag lyssnar på dom där jävlarna som börjar bli fulla bakom oss. Jag föreställer mig hur dom ser ut. Jag har suttit och lyssnat i säkert nån timme och föreställt mig hur dom ser ut. Ibland händer det att man tar fel som fan.
”Gillade du maten?” Frågar hon.
”Nej.” Säger jag.
”Kommer du ihåg när vi stannade kvar i tunnelbanan?” Frågar hon.
Hon lägger handen på låret på mig.
”Det är klart.” Säger jag.
”Du var skraj.” Säger hon.
”Var jag fan inte.” Säger jag.
”Det var du.” Säger hon.
”Jag förstod bara inte vad du försökte bevisa med att nästan få dig själv mosad av en tunnelbana.” Säger jag.
”Spänningen.” Säger hon.
”Spänning och spänning.” Säger jag.
”Visst, det är väl klart man blir skraj när ens flickvän ställer sig på rälsen och man hör tunnelbanan komma.” Säger jag.
”Vem fan skulle inte bli det?” Säger jag.
”Jag är ju inte gjord av sten trots allt.” Säger jag.
”Det vet jag.” Säger hon.
”Även om du gärna vill att det ska verka så.” Säger hon och ler.
Jag svarar inte. Vi äter färdigt skräpet och så sitter vi tysta. Jag blundar och hör ungen skrika och dom där alkisarna bakom mig skräna och kärringen framför mig som pratar om hur bra allt kommer bli när vi kommer fram och jag tänker mig väggen av värme som slår emot en när man kliver av planet. I Stockholm är det kvävande, rått och så jävla grått att man dör.
”Sover du baby?” Frågar hon.
”Nej.” Säger jag.
”Vad tänker du på?” Frågar hon.
”Inget.” Säger jag.
”Vadå inget?” Frågar hon.
”Vet inte.” Säger jag.
”Vadå vet inte.” Säger hon.
”Jag vet inte vad jag tänkte på.” Säger jag.
”Du vill inte säga bara.” Säger hon.
”Visst, jag tänkte på den där flygvärdinnan. På hennes bröst.” Säger jag.
”Det visste jag väl. Din jävel.” Säger hon.
”Tror du dom bli påsatta av kaptenen?” Frågar hon.
”Det blir dom säkert.” Säger jag.
”Dom har väl en kille i varje stad.” Säger jag.
”Som du har dina älskarinnor.” Säger hon.
”Precis.” Säger jag.
”Har du varit hos nån hora?” Frågar hon.
”Visst. Massor. Så jag förlorade oskulden. Eller vann skulden.” Säger jag.
”Hur var det?” Frågar hon.
”Fantastiskt.” Säger jag.
Hon biter mig i örat igen.
”Aj. Det fattar du väl att jag inte köpt nåra horor.” Säger jag.
”Det vet jag väl dummer.” Säger hon.
”Jag ville bara bita dig.” Säger hon.
”Varsågod.” Säger jag.
”Precis som Henry Miller. Och Paul Auster. Om det nu är sant.” Säger jag.
”Vadå som?”
”Förlora oskulden hos en hora.” Säger jag.
”Du får väl skriv och fråga dom om det är sant.” Säger hon.
”Miller är död och Auster skulle aldrig svara. Han är för upptagen med sina mysterier.” Säger jag.
Vi sitter tysta en stund. Jag kollar ut genom fönstret en stund tills jag tröttnar, sen lutar jag mig tillbaka i stolen och blundar och tänker på flygvärdinnan. Jag ser hennes röv gående genom den trånga gången, vickande fram och tillbaka och ner i urringningen och hennes professionella leende när jag sätter på henne på toaletten bakifrån samtidigt som jag kollar in i spegeln. Jag känner Helens hand treva sig mot mitt skrev igen och jag hårdnar så jag lägger över min tröja som jag haft bakom nacken och hon knäpper upp första knappen i byxorna på mig och stoppar ner sin lilla hand försiktigt så att ingen ska se det och smeker kuken. Jag öppnar ögonen och ler mot henne och hon ler tillbaka mot mig. Jag lutar mig fram och kysser henne och hon tar bort handen.
”Jag längtar till hotellet.” Viskar hon i örat på mig.
Jag svarar genom att ta henne på brösten och jag hör hur hon andas i örat på mig. Jag ser att det sitter en kärring lite längre bort och glor på oss och jag låter henne glo när jag lägger handen på låret över jeansen på henne och känner värmen. Efter en stund glider jag tillbaka till min plats och dåsar till. Jag vaknar till av att planet skakar som fan. Kaptenen säger nånting om att det bara är turbulens, inget att oroa sig för.
”Vad är som händer?” Frågar Helen.
”Jag vet inte.” Säger jag.
”Lite turbulens.” Säger jag.
Hon tar mig i handen.
”Det är inget att vara rädd för baby.” Säger jag.
”Vi ska dö allihopa ändå i sinom tid.” Säger jag.
Kärringen glor.
”Herregud M, säg inte så.” Säger hon.
”Tänk om det händer nånting.” Säger hon.
”Är du rädd?” Frågar jag.
”Lite.” Säger hon.
”Du var inte rädd när du höll på att bli överkörd av tunnelbanan.” Säger jag.
”Jo, men det var en annan sak.” Säger hon.
”Nu kan jag inte hoppa undan.” Säger hon.
”Det är klart.” Säger jag.
”Tänk om vi störtar och dör allihopa.” Säger jag.
”Sluta.” Säger hon.
”Det påminner mig om killen jag såg. Han hoppade framför istället för att hoppa undan.” Säger jag.
”Det måste varit hemskt att se.” Säger hon.
”Inte så hemskt som att se dig hoppa undan.” Säger jag.
”Jag menar. Jag kände inte killen.” Säger jag.
”Men visst var det för jävligt.” Säger jag.
Turbulensen blir värre. Det skakar som fan nu.
”Gud, det skakar väldigt mycket.” Säger hon.
”Jag vet.” Säger jag.
Kaptenen säger i radion att det är ett litet problem med styrbordsmotorn på planet men att det inte är någon fara. Helen stelnar till. Flygvärdinnan går omkring och ser nervös ut och pratar med alla passagerare som undrar vad som händer.
”Du vet. Han låg därunder, hade blivit överkörd av nåra vagnar. Och folk pratade med honom. Kan du tänka dig?” Säger jag.
”Kan vi prata om nånting annat. Du gör mig nervös.” Säger hon.
”Som du gjorde.” Säger jag.
”Jag blev tamejfan vettskrämd därnere.” Säger jag.
”Och för det så ska du hålla på och hämnas.” Säger hon och kollar mig rätt i ögonen.
”Jag hämnas inte. Jag säger bara att jag blev orolig.” Säger jag.
”Det fattar du väl.” Säger jag.
”Visst visst. Jag fattar.” Säger hon.
”Kan vi prata om nånting annat nu?” Frågar hon.
”Visst. Vad fan du vill.” Säger jag.
”Vi kan sitta och kolla Tax-free och prata om vad vi ska köpa medan vi störtar ner mot backen.” Säger jag.
Det svarar hon inte på. Hon släpper min hand.
”Du är inte mycket till hjälp.” Säger hon.
Turbulensen blir något bättre.
”Det är ju det jag säger. Det är ingen fara.” Säger jag.
Det svarar hon inte heller på.
”Vad fan är det med dig?” Frågar jag.
Hon svarar fortfarande inte.
Vi sitter tysta.
”Vad är det du är så jävla sur för?” Frågar jag.
”Inget.” Säger hon tyst.
”Var inte löjlig.” Säger jag.
”Vem är det som är löjlig.” Säger hon ännu tystare.
Jag svarar inte. Vi sitter tysta. Dom andra passagerarna verkar lättade, suputerna bakom oss börjar med sitt glättiga snack igen men kärringen framför har åtminstone tystnat. Ungen skriker som aldrig förr och föräldrarna försöker tysta den. En av idioterna bakom oss snackar självsäkert om olika flygkrascher och hans brud säger åt honom att vara tyst fast hon gillar att han driver med henne. Helen sitter fortfarande tyst och surar. Hon ser blek ut. Späd. Hon surar. Jag tänker inte dalta med henne. Jag blundar och väntar en lång stund tills jag börjar dåsa igen. Jag tänker på flygvärdinnans bröst igen. Det verkar inte bli nån mer turbulens. Jag vaknar när lamporna med säkerhetsbältet tänds och nån in personalen säger att vi ska gå ner för landning.
”Har du sovit nånting?” Frågar jag.
”Litegrann.” Säger hon.
”Vi ska landa nu.” Säger jag.
”Sätt på dig bältet.” Säger jag.
”Jag vet.” Säger hon.
”Har du sovit nånting?” Frågar hon.
”Nästan hela tiden tror jag. Jag vaknade när dom började snacka.” Säger jag.
”Nu är vi framme i alla fall.” Säger hon.
”Ja det är vi.” Säger jag.
”Det ska bli skönt att komma till hotellet.” Säger hon.
”Det ska bli skönt.” Säger jag.
Jag sätter på mig bältet. Hon tar mig i handen när planet börjar sjunka ner mot backen. Jag tänker alltid att planet ska slå i för hårt när det landar och så tänker jag att låt det göra det. Jag bryr mig inte. Hon klämmer åt handen hårt och jag klämmer tillbaka. Planet landar och alla ställer sig upp och börjar plocka med bagaget innan lamporna för bältena har slocknat. Vi plockar med handbagaget och så går vi med alla andra ut genom planet. Jag säger hejdå till flygvärdinnan och jag känner Helens blick i nacken, jag går ut genom dörren och känner väggen av värme mot ansiktet och jag ser solen som håller på att gå ner över bergen.