Jag ser tre gestalter smyga sig runt huset och jag gör mig redo. Jag vet av nån anledning att dom kommer bryta sig in i huset. Jag kollar genom fönstret på övervåningen, där mitt rum ligger och jag ser en av dom stryka förbi knuten. Jag smyger mycket tyst nerför trapporna och in i köket, jag tar den största förskäraren jag hittar, jag känner på eggen, den duger. Köksdörren är inte låst så jag vet att dom kommer att komma därifrån, jag smyger därför in på toaletten som ligger precis när man kommer innanför dörren. Dörrvredet dras sakta ner, jag har inte låst, jag vill att dom ska komma in, jag vet inte varför, jag vill känna kniven i deras kroppar, jag vill begrava den djupt in i köttet, jag vill se blodet rinna från bröstet när jag dragit ur kniven, jag vill se såren dra ihop sig förgäves. Jag vill se dom blöda ihjäl. Dörrvredet är ändå ner i botten och dom viskar därute, dom kommer in i hallen. Jag väntar. Jag hör att dom viska att dom ska dela på sig. Perfekt. Dom tror att jag ligger och sover. Jag väntar på er, jag vill se livet sakta rinna ur er. Dom försvinner in i mörkret. Jag smyger sakta efter dom, en av dom försvann in i vardagsrummet, det är jag nästan säker på, jag försöker gå så försiktigt jag kan över parketten så att den inte ska knarra. Jag vet att han kommer uppenbara sig för mig när jag kommer runt och in i det andra rummet. Jag vänder in och ser honom stå med ryggen mot mig, han försöker skräckslaget värja sig när jag begraver kniven i bröstet på honom, han har ögon stora som tefat men han skriker inte. Jag vet inte varför. Han kanske inte kan. Jag drar ut den och sticker in den i magen på honom, han faller ner på knä och hans andning blir snabb och han flämtar. Jag ler. Han fläckar golvet i vardagsrummet. Jag stannar upp och hör om dom har hört några ljud. Jag tror inte det. Jag smyger vidare, ut ur rummet. Dom andra två är försvunna, antagligen på övervåningen. Jag ställer mig i hallen på andra sidan köket och väntar på dom. Efter några minuter, jag hör hur dom viska och undra varför i helvete det inte finns någon i huset. Dom bryr sig inte om att vara tysta längre utan brakar nerför trapporna, dom måste vara fulla tänker jag. Desto bättre. Jag hör dom både komma nerför och sätta fötterna på undervåningen, adrenalinet dunkar ut i kroppen på mig, jag tar ett språng framåt, den sista av dom hör mig och vänder sig om. För sent, kniven far in i bröstet på honom, mellan revbenen, jag hör ett dovt ljud och jag drar ut den. Den sista av dom backar, han höjer händerna i luften som för att värja sig mot kniven. Snälla säger han, snälla. Jag hör, men jag bryr mig inte om det. Jag vill se hans blod fläcka trasmattan som ligger i köket. Jag vill se hans min när jag sticker kniven rakt in i magen på honom. Han backar in i köksbordet och är tvungen att vända sig om. Jag tar ett språng framåt och den träffar honom djupt in i magen, jag drar ut den och sticker in den igen. Jag upprepar. Hans rop på hjälp blir svagare och svagare.