Bredvid min säng låg en bok som sa att allt var hopplöst.
Mitt i kaoset där låg jag. I en tid då ensamhet var impopulärt.
Där det gällde att blanda sig med måtta, skumt och poröst,
och Nallemans teddypäls sövde mig inte längre om nätterna, trots man så länge har hållt han så kärt.

Då politik var värt att lyssna på, och då saftglas byttes ut mot kaffekopp,
liksom kläderna var viktigare än om festen blev en flopp.
Då mammas hand inte var lika värd att hålla i än någon annans,
och man blev som blygast då man fråga killen om en chans.

Det ska vara svårt att vara den man är, säga vad man vill, hitta den rätta vägen, å så snåriga.
Välkommen hit, du vackra, så hemska 17 åriga.