Människorna runtomkring mig går av och an och tittar på sina klockor, jag står stilla och följer rälsen med blicken. En konduktör försöker säga någonting till mig men jag hör inte för mullret av det tåget som rullar in på perrongen. Min tunga och något omoderna resväska håller jag tätt intill mig, den var mormors en gång i tiden. När jag var liten brukade jag packa den och tänka att jag också skulle åka iväg långt bort.

Jag går på tåget och letar upp min plats, ett tomt säte vid fönstret, kallt och ensamt. Inte som du brukade säga att det skulle vara att resa. Du är inte här, så det är kanske därför det känns så. Väskan slänger snabbt jag upp på hyllan ovanför sätet, den stöter i kanten, jag fångar den innan den har hunnit trilla ner. Människorna lyfter sina blickar, ler, kallt och ensamt, sterilt. Jag knäpper upp jackan och hänger den på kroken. Sätet är obekvämt, vangen luktar svett och rök.

Utanför drar ett askgrått landskap förbi, träden glöder i askan, drar sin sista suck innan allt blir grått och dött. Minns du vårt träd? Där vi satt dagarna i ända och dinglade med våra ben så vi tappade våra träskor, och hur tittade på djuren och naturen. Vår gunga som vi gjorde men som jag aldrig satte mig på, du tyckte jag var feg. Jag har gungat på den flera gånger nu ska du veta. Gungat fram och tillbaka med vinden i håret, högt så högt upp så jag nästan tappar andan och hela världen försvinner.

Åkrarna dånar fram vid min sida, solen har letat sig upp ur askan. Vagnen vajar stillsamt fram och tillbaka. Människorna runtomkring har vaggats till sömns, sover, kallt och ensamt, sterilt. Jag går och köper två kanelbullar i restaurangvagnen, en till dig och en till mig. Vi brukade ju alltid få kanelbullar hemma hos mormor. Jag fick en massa saker när mormor dött, men jag fick aldrig mer kanelbullar i en liten påse att ta med till vårat träd. Tycker du fortfarande om kanelbullar?

Tågkonduktören ifrån perrongen tittar på min biljett och säger någonting om räls och tid, jag tittar ut i luften och han fortsätter sin vandring, stackars människor, tågkonduktörer, tänker bara på räls och tid. Minns du hur vi blev äldre och hur våra samtal blev djupare? Plötsligt hade våra fötter blivit för stora för våra träskor. Vi talade om livet och världen, om vad vi skulle göra, resa någonstans? Bli något? Och helt plötsligt insåg vi att det fanns en hel värld att upptäcka där ute.

Minns du den dagen då vi satt i trädet och åt kanelbullar, din blick var så långt borta. Jag satt tyst och åt på min bulle. Helt plötsligt sa du att du skulle åka iväg. Jag frågade vart. Du tittade bort och svarade att du skulle se dig omkring. Jaha. Se dig omkring. Jovisst, som vi alltid har pratat om.
Solen hade bara nuddat vid trädtopparna, men du sa att det började bli sent. Du sa att du skulle åka om en vecka. Du frågade aldrig om jag ville följa med, var det för att mormor precis hade lagts ner i jorden? Du gick iväg med solen i ryggen. Jag satt kvar på trädgrenen och dinglade med benen ett tag.

Du sade något till mig den sista dagen på perrongen. Jag hörde inte för mullret av tåget. Jag vände mig om och gick. Jag kanske inte hörde vad du sade, men jag läste på dina läppar: Jag lovar att jag kommer och hämtar dig, och gör jag inte det då får du komma till mig.