jag har alltid bett om
att vårsolen ska vara lite mer specifik
att de ljusa sommarnätterna hemmavid ska försäga sej
och det är inte det att jag slutat vänta
men plötsligt står någon där med sin sorg
stor som ett barn
och allt vi inte kan dela
stunderna som vi inte kan hjälpa varandra
bara försöka prata om att vika lakan själv
om att det måste gå
och jag strör kardemumma i kaffet så som hon vill ha det
förstår för första gången på länge
att det är så väldigt lite vi kan greppa
och som för allra första gången
tar jag hennes hand