Skrapar bort flagorna från mina röda, nedbitna naglar ikväll. Funderar på allt och ingenting som har hänt, trots att huvudvärken och desperationen inte släpper efter 5 kapslar av olika preparat, är det ett under att jag ens är riktigt, riktigt klar.

Skriver ett brev, till ingen nytta alls. Så fort jag satt en sista punkt är det nått finger som trycker på delete, och allt försvinner innan sekundvisaren hunnit slå 3.
Jag kliar mig i nacken och dricker vaniljte till Evert Taube. Det är dimmig novembernatt och bara stjärnorna och satelliterna är än så länge vakna med mig.

Jag vill skriva till Eva men hon är off, antagligen är hon väl och seglar mot universum eller sitter framför tvn och beundrar nån stackare som inte vet vad hon är där för.
Så jag testar att sjunga med i en visa men det bringar bara fram tårar. Det är så löjligt men jag erkänner att jag drömde om dig igår natt igen.
Vi möttes nånstans. Minns vagt vad jag sa. Din barndomsvän och forever yours \"Katten\" dök upp, och luften skars som rakbladet genom handen eller som regnet genom himmlen. Blodet stänkte i ditt hår och kattens rygg välvde som en regnbåge genom moln och skyfall. Ni påstod att ni passade ihop som hänglås och nyckel, och jag kanske var himlen ovanför kärleken när du hängde och inte kunnat gå upp. Eller så var du bortappad, låg på glömda gatan som var skapad av mig. Det var så meningslöst...och jävligt kallt! Vi låg där och såg när stjärnorna krossade astroider medan himmlen strödde fallna stjärnor över oss som strössel. Det var kallt men du var varm.

Tråkigt att du har slut på pengar, men herregud!, det är ju inte det de handlar om, och förresten så är det gratis att säga hej eller ge mig en kram när du ändå går förbi. Men du stelnar bara till som en ful och grå staty som alla bara spottar på, och du hoppas att jag är en blind turist som varker ser eller verkar bry sig. Kom igen David! Du vet ju vad jag vill höra. Ditt hår gör mig inte längre spak, och dina ögon gör mig inte knäsvag men jag känner det ändå. Shiet David. Tänk att det kunde ha vart april igår.
Nej nu kommer katten igen, hon skriker illa och jag har inte lust med fler rivsår över min själ. Jag kanske vågar skriva till dig ikväll. Bara höra hur du mår, du verkar ju så upptagen, hur går det med dina låtar du så länge satt och skrev på? Du lovade mig att jag skulle få höra dem först av alla. På hela jorden!

Men innan du går, låt mig tvätta av det där blodet på axeln och stryka handen över din rygg för att få bort all katthår.
Det ser inte fräscht ut.