- Jo, vi kan gå på restaurang
för vi lagar vår egen mat
i vardagen,
då tar inte pengarna slut.
Då sparar vi massor, säger de,
och sen har vi råd att gå ut!

Men det måste va nått jag missat,
ja, nånting jag inte förstod,
för jag kokar mina makaroner
och inte blir det över några kronor.
Nej, inte blir pengarna flera.
Jag måste nog lära mig mera.

Jag förstår inte alls vad jag gör fel,
där jag står vid min läst och min spis.
Det känns som om de har någon slags... fördel,
som om nånting är snett, på nått vis.

Men jag måste va dum i huvet,
det måste va som de säger:
Jag fattar inte mycket om livet
eller om ekonomiska grejer.
Men det är nått som skaver i bakhuvet;
att det ska ges till den det redan är givet,
nått om deras rika bord och feta kulor
och mina..., mina smulor.

Men jag minns inte vad,
så det kan va.
Det går ju ypperligt
att ha det bra
utan pengar till semester
eller frukt och andra onödiga grejer
det är vad de, som har det där, säger.

Men det måste va nått jag missat,
ja, nånting jag inte förstod,
för jag kokar mina makaroner
och inte blir det över några kronor.
Nej, inte blir pengarna flera.
Jag måste nog lära mig mera.

Och jag försöker lyssna och lära
av dem som vet hur det är
med ekonomi och sånt dära.
De har ju fått avkastning
av sitt anletes svett.
Och jag är ju utan
både pengar och vett.
Den enda avkastning
jag någonsin får
är när migränen ger uppkastning
där jag står
över min toalett.

Så här får jag väl stå.
Här hör jag väl hemma.
Det är stor skillnad på
att vinna eller förlora.
Fördelningspolitik
är en helt annan femma.

Så jag kokar mina makaroner
och inte blir det fler kronor.
Jag står här och kokar,
kokar mina makaroner,
de kokar av min blotta vrede,
till dånet av undergångstoner.

Till dånet av undergångstoner
står jag här och kokar

mina makaroner.