De ger mig brädor.
De ger mig spik.
Och säger:
– Bygg då!

Och jag bygger.
Men det gör så ont
att slå i spikarna
med bara händerna.

Inga redskap får jag.
De andra här på bygget
har redskap.
Det har jag sett.
Deras händer är hela
och fria från skärsår.
De kan.
De har redskapen
de har fått i arv.
Hela verktygsbälten har de.
Jag hade inga att ärva.

Jag hittade några
längs vägen.
Försökte samla på mig
mina egna verktyg,
upphittade.
Men de var trasiga.
Allt jag byggde
blev så skevt.
Det bara rasade
hela tiden.

Så nu sitter jag här
på byggnadskontoret
och ber om hjälp.

De ger mig scheman;
byggscheman
att följa.
Och frågar mig veckan efter
hos terapeuten
om jag har hållit schemat.
– Vill du inte?
Frågar de.

Jag vill, mer än något annat.
Men det gör så ont
att slå i spikarna
med bara händerna.