Sen tog jag ett foto av hösten
för att om möjligt glömma den;
gömma den i ett album jag inte når.

Men allting var förgäves.
Det virvlade gult och rött i regnet
och i rutan såg jag bara mig själv.

Så gick jag ut på trappen.

Då, just då, släppte lönnens
allra sista löv sitt tag,
dalade sakta ner,
liksom i ultrarapid
och landade på marken
med en kraftig duns.

Det slog lock för mina öron,
men det spelade ingen roll -
nu fanns inget mer att höra.