Alla bara pratar om mina gamla vänner och om hur solen gick upp för såna som dem,
men att solen sprängdes till tusen bitar av brännande kol.
För mig.
Och alla minnen som jag har starkast kvar i mitt huvud.
Är minnena från dig.

Och på rummet hänger ett foto av en mor som åkt långt bort.
Hon lämnade allt som var hemma men hälsar på ibland, men tiden har blivit så kort.
Jag vill inte bli vuxen, jag vågar inte ta ett ända litet steg.
För på en trampolin ovanför världen är det jag som är feg.
På tvn går världen under, det är krig i länder vi inte vet.
Vi lever i en kall, klibbig tuggummibubbla i avskildhet.

Plugget är fejk.
Om jag vågade skulle jag gå i strejk.
För vad alla puckon inte vet,
är att dem kommer sättas i arbetslöshet.
Åh dessa \"pappa betalar killar\"
äcklar mig tills spyorna ringlar.

Jag skulle kunna tänka mig livet som en dator.
Tänk vad skönt att när det gick åt helvete, kunna säga nej åt alla skator, eller bara kan välja avbryt när man känner sig nedslagen.
Eller varför inte ännu hellre. Slänga livet i papperskorgen.