Nog är det att ta i
att hävda att den stora eken
vid genetikcentrums södra entré,
som sträcker sina grenar
beskyddande ut över den genetiska trädgårdens
rhododendronbuskar och bergtallar
också har rötter som sträcker sig
ända till Midgård, Asgård och Jotunheim
så som man en gång föreställde sig
att de stora askarna
som lär ha vuxit här i trakten;
de som tjänstgjorde
som blotplats och världsträd, hade,
att människor, gudar och jättar
möts för rådslag i dess krona.

Likväl är det något hedniskt
över detta Yggdrasilska träd
under vars skugga vi söker oss varje morgon,
upp förbi cykelställen, mot fytotronens lusthus
genom den bakre ingången
in till de vetenskapliga institutioner
där vi nästan dagligen samlas för rådslag,
men kanske alltför sällan
samlas för att nysta
i det av de genetiska trasslen
vi kallar skäl.

Det är höst nu:
snart återvänder sidensvansarnas
sisslande eskadrar från Sibirien
till synes utan annan bevekelsegrund
än att vintern är på väg
och att det här finns gott om havtorn.
Vilken morgon som helst nu
kan man om man lyfter blicken
åter få syn på dem och deras
uppburrade överläggningar
i den stora ekens krona.