kanske var det dags för ännu ett glas? tänkte han torrt medan han torkade den pärlande svetten där han satt vid soffbordet i sin sunkiga 1:a på söder. Den söndertuggade ciggarettfimpen låg skrynklig på furubordet farmför honom och välde så och då ur sig små moln av påmminelse, påminnelse av död. Han hade känt av det 1 år tidigare, för varje steg han tog kändes lungorna urpressade av syre och benen som förut varit fulla av liv, spänstiga och vältränade släpades nu efter kroppen, mer som ett jobbigt bihang.

Likt en författare utan inspiration drog han fingrarna genom håret och fann att det var liksom flottigt, inte smutsigt som om han skulle ha grus i, utan flottigt, han luktade på fingrarna men slutade i samma millisekund då han känt lukten från flotthåret.

Långsamt, likt en äldre man i 70-80-årsåldern reste han sig från soffan och rörde sig mot spegeln som hängde snett på den sprickiga och bruntappetserade väggen, varför har jag aldrig ordnat till spegeln? tänkte han irriterat och tog sig en blick i den, ögonen var alldeles rödsprickiga, kanske var det för alla tidigare glas den kvällen och kvällen innan och den innan och alla andra kvällar han tagit några glas bara för att lugna nerverna. Eller var det kanske (som fimpen på bordet påminde honom om) allt det där dravlet om att rökning skulle döda som var sant? snabbt viftade han bort tanken med handen framför ansiktet som om den plågade honom.

kokvrån i den lilla boningen var inte mycket att briljera med, på den matrestbestänkta aluminiumytan som utgjorde arbetsbänken stod en nästintill urdrucken Jack Daniel´s och tronade bland alla de andra billigare spritsorterna, den liksom tycktes håna dem, dem OCH honom. beslutet hade fattats innan han tänkte på dess hånande, han skulel göra slut på den, förinta den vämejliga glaskreation med sitt bärnstensfärgade innehåll.

Hans grepp vilade nu tung kring flaskhalsen, men efter en stund lösare, helt plötsligt hade benen ingen kontakt med rummet och inte heller han själv. Han tycktes sväva och flaskan hade nu vuxit sig stor, större än han själv, återigen med ett obeskrivligt hånflin mot honom, han föll längre och längre och till slut fanns inget hånflin kvar.

Den lilla 1:an på söder spred en känsla av död, en känsla av tragik, i hörnet skymtades glassplitter och en bärnstensfärgad vätska...