jag väntar på
fjortonårsben
som kommer dansande upp för min trapp.
Jag tror nog jag helt enkelt väntar
på leenden
och söta små viskningar i örat.
Jag saknar nog mest
märkliga
men åh, så vackra
ögon
nära, nära mina egna alldagliga.
Visst saknar jag
läppar mot läppar två hjärtan i brand-stuket
på hela livet.
Nog saknar jag
förstoratröjor i stället för jacka.
Saknar att
vara patetiskt kär
eller jag menar det är jag väl jämnt
men jag saknar
armar runt
en späd kropp.