när du visade mig din dikt och frågade vad jag kände
väntade du inte på mitt svar
utan sa att visst kände jag glädjen?
jag sa att visst var det så
men egentligen grät jag när jag läste den
så var det nog med mig och dig
vi låtsades förstå oss på varandra
och låtsades att vi var helt rätt
låtsades att det var så här det skulle vara
att vi alltid kände detsamma

du undrade för dig själv hur det kunde komma sig
att vi alltid tänkte på samma sak
men det slog dig aldrig att det var mest du som tänkte
och jag som höll med

min tanke var att hålla ihop oss
lappa och ständigt bättra på sömmarna
när de började gå upp

men det var mest hos mig dom gick upp
och mest jag som låtsades
du visste ingenting annat
än att vi var som gjorda för varandra

och jag sa ingenting utan höll bara med


jag ville väl bara inte veta av
att vi var något annat än perfekta