Hustrun drabbades igår av beskedet om att brorsonens äktenskap med fru och litet barn skulle upphöra. Efter den egna sonens drygt ettåriga, nästan identiskt likadana, men bittrare separation, fick det henne vid morgonkaffet på en släkt- och familjekär kvinnas vis att utbrista i ett ”Men vart är ungdomarna på väg? Inga förhållanden håller längre! Varför har man inget tålamod och varför skall barnen drabbas!”

Låt oss försöka analysera och låt oss för enkelhetens skull börja i bondesamhällets tidevarv.
Själv är jag övertygad om att bondromantiken från gamla SF-filmer var mer undantag än regel och att äktenskap ingicks av mer jordnära (!) skäl. Självklart fattades det väl tycken åt olika håll men äktenskap växte man in i och väl där var det till döden skiljde dem åt.

Så kom då industrisamhället. Folk flyttade in i städer. Kommunikationen med omvärlden förbättrades och horisonten flyttades en bra bit bortom hembyns skogsbryn. Umgänget blev större och det blev lättare att se brister i den egna relationen. Fortfarande var det skämmigt att bryta upp och det ordval man hade var att hon/han ”lämnade” den andra en smula beroende på vem man ville skuldbelägga. En utveckling således i ett förändrat samhälle.

Hur är det nu i det vi kallar för informationssamhället?

Vi byter information sekundsnabbt klotet runt. Vi kan se och höra varandra medan vi ”chattar” på ”nätet”. Vi har ”afterwork” på fredagspuben. Den ena jobbar hos EU i Bryssel och den andra i bästa fall i Tokyo om han inte är arbetslös i Pajala och det intimaste han kan få med sin fru är sex över en ”webcam”. Efter det får han på A-kassans bekostnad med rikskriminalen i hälarna åka över älven till en tjänstvillig ryska (och samtidigt passa på att smuggla över en tank röd diesel varvid han även har tullsnokarna i hälarna).

Drabbas då barnen? Tänk att jag tror inte det. Med ett nyare sätt att tänka på ”hela världen” som sin familj lär sig barnen att ta till vara det goda i en ny relation. Man kan känna trygghet även hos någon man inte har blodsband till och även om jag helst vill äga både min son och min sonson (efter snart 40-årigt äktenskap med samma kvinna) måste jag tyvärr medge att jag inte är den patriark som besitter all världens visdom utan att också andra kan tillföra nytta och klokskap (även om det är sällan!) och båda därför ibland söker visdomsord annorstädes.

Nää, de enda två som drabbas är han i Pajala som får med sig mer hem än han betalat för hos ryskan och staten som blir bankrutt på utebliven dieselskatt!

Johan Jägare