Hennes tunga andetag
vittjade om död
där hon låg
i den stora sängen

hennes händer var
blåstuckna
och jag höll dem
som ett tecken
på frånvaro
av död

jag ville se henne
som hon var!
inte nu som
försvunnen ensam
i denna sal
hjälplös i sin kamp
om tiden....

Det handlar om min
mormor i ett enskilt
rum med ljusa väggar
de stora fönstren
skickar in dagsljus

hon börjar bli kall!

som i ett ögonblick
känner jag hennes
andetag mot min
tårfyllda kind

en sköterska kommer
in sluter ögonen
på min mormor

en frid lägrar sig i
rummet

jag sitter länge kvar
som bedövad

sorgen har ännu
inte gjort sitt intåg
den kommer att
dröja

tomrummet följer
sina egna steg
mot minnen
och sorgens
många labyrinter

ännu är jag kvar
i ungdomens fristad
där längtan ut tar över

de gånger jag gråter
över min killes axel

är det också saknaden
efter mormor som tar
över.