Sanningsbägarna tömda
glömskan påmind
extasen utraderad

Här längs mörkrets periferi
i det blödande vaccuumet utanför din atmosfär
lever tiden i symbios med evig solförmörkelse

I stearinljusets sista flämtande andetag
dansar dödens svarta anletsdrag.
Från mina vener droppar
blodrött bläck över ett
tomt pappersark

fyller det med ord och mening
dedikerade till närvaron av din frånvaro

bakom orden finns en konspirerande saknad
mellan meningarna en distanserad längtan

I poesins djupa andetag
känner jag en ärlighet
mellan hjärtat och handens rörelse
där sluts en vapenvila mellan fruktan och modet
ett fredsfördrag mellan jagets
fundamentalistiska dimensioner

där vågar jag vara den jag aldrig var
eller någonsin kommer att bli
där finns ett samförstånd,
en gemenskap mellan vi och dom
mellan dig och mig

I poesins vilande famn
finns en trygghet, en närhet,
en fristad för alla förslavade drömmar

där återerövrar jag resterna av min förlorade tid