Det var vi som gick i skola i sex år
i hemsydda byxor med lapp i baken,
med nya smärtingskor varje vår,
då lovet fick oss att se ljust på saken.

Det var vi som började i skogen
i femtonårsåldern, inget val vi hade.
Ont om pengar och ont om knogen.
Det fanns yxa, timmersvans och barkspade

Det var vi som blev piga vid femton,
gifte oss vid tjugo, var med barn,
hade sex stora barn vid fyrtio,
hade förvärvsarbetat tjugo år vid sextio.

Det var vi som bildade fackföreningen
då arbetsgivaren blev alltför svår.
Vi var alla av den meningen
att denna kamp den var vår.

Det var vi som röstade på Per-Albin,
Erlander och sedan Palme blev vårt hopp.
I Per-Albin-husens små trånga kamrar,
det var i den miljön många av oss växte opp.

Det var vi som bildade idrottsföreningen
och spelade fotboll i stövlar och lågskor.
Att få ett riktigt fotbollslag var meningen.
Att få en match, det var en framgång stor.

Det var vi som bildade vår första PRO
och ställde krav som förut.
På förbättring ska vi alltid tro
och kampen den tar aldrig slut!