Då jag sitter där gammal, ful och senil
för länge sen glömt både villa och bil
inte ens känner igen mina egna kära
vem vill den dagen vara mig nära?

Då jag inte kan minnas eller tänka
ingen glädje åt någon kan skänka
bara är alla till stort besvär
Vem kan då, vill då, hålla mig kär?

Då rösten darrar och munnen dreglar
jag inget kan säga, bara sneglar
då jag känner kalsongen bli våt igen
Vem, ja vem är den tiden min vän?

Då jag ingen vettig tanke har
kanske ingen som minns hur jag var
Jag ställer min enkla fråga som så
Vem, vem kan älska mig då??

Mitt hopp står till vårdens vita skara
änglar, inte i senilitetens drömmar bara
änglar som ömt vårdar, arbetar och sliter
dessa aftonens kärleksfulla samariter.