Jag är en fot. En alldeles liten, envis pluttefot. Jag sitter fast i dig, så mycket vet jag. Och jag vet att jag finns på samma sida som det där ivriga pickande hjärtat. Nu finns vi i alla fall tillsammans allihop i det här varma mörka rummet. Allt är mjukt och studsigt. Du myser, suger på tummen och blinkar till ibland. Du tycker att det är bra som det är. Men jag, jag vill ut.
Om jag trycker åt sidan så att hela fotvalvet pressas mot den mjuka väggen som omsluter oss, så tar det stopp efter ett tag. Jag har provat flera gånger, men det går inte att komma vidare. Alltså, det finns ett slut på rummet! Jag försöker säga det till dig, men du, du vill inte lyssna. Vi har det så bra här, säger du. Varmt och skönt. Vad ska vi ut och göra? Kan det finnas något bättre än det här? säger du, och hjärtat nickar med.


Men jag undrar det jag, för när jag sist tog i så att det nästan stack till i stortån, och tryckte och tryckte mot väggen, då var det någonting, jag vet inte vad, som tryckte tillbaka. Vårt trånga rum krängde till. Du, blev rädd och ville dra tillbaka mig, men jag stod på mig och petade lite försiktigt mot väggen. Samma sak igen. Någonting fanns där ute. Jag kan ju inte höra, men örat sa att det blev ett förskräckligt liv och oväsen därutifrån. Jag spratt till en gång till. Men den här gången hände inte så mycket, mer än att du blev argare än vanligt och drog mig tätt, tätt intill dig.


Jag vill så gärna känna på utsidan, dingla, känna om det är lika varmt. Kanske är det kallt? Vem vet? I alla fall inte du. Du är bara irriterad på mig och säger åt mig att hålla mig still. Vi har lång tid kvar härinne, säger du, och hjärtat håller med. Men vad är det för fel med att längta? Att drömma. Inte tycker jag att det är så kul här. Här kan man ju bara vila, tyngdlöst sväva. Jag vill klampa, trampa, trycka och springa. Hoppa och gå. Men du, äsch!


Ibland tänker jag att vi är fast här, att vi ska vara härinne för alltid. Det händer ju ingenting. Vår värld är så liten, så liten. Ingenting förändras. Jo, det är klart, vi blir större och större. Förut satt alla tårna fast och nu spretar dom en och en. Men rummet krymper. Jag får panik, kan jag inte få kommma ut? Du kunde ju kanske vara kvar här medan jag stack ut någonstans? Men du bara skrattar åt mig, säger att det går ju inte. Så jag trotsar dig med en välriktad spark rätt i väggen. För jag vet att vi ska komma ut en vacker dag, vare sig du vill det eller inte. Och då kan du göra vad du vill, men jag ska i alla fall njuta av min frihet!