~Träd efter träd, buske efter buske.
~Man ser inte längre skillnaden på poppel eller björke?
~Det är ju bara samma existens endå.
~Och vem orkar se att det inte var en majabuske medans de var taggbuske?
~Det finns så mycket annat att se. Så mycket annat att inse.
~Man stirrar ut genom fönstret. Inser sin verklighet med röda ögon.
-Man sitter på bussen, påväg till hem igen. Hem till dem som stod dig en gång nära.
-Lämnat den man ville känna. Den man vill ha sig nära.
-Men vad kan man göra? Alla måste lyda verkligheten.
-Verkligenheten där man följer den arma varelse, ur ens nya syn.
-Man kan inte neka den längre. Den kommer till en om natten.
-Ser hur ens kära gjorde ett nytt val. Tanken hörs lång väg.
~Man får helt enkelt kliva av bussen nu. Gå hem längs gatan i ensamhetens mörker.
~Man går med händerna i fickorna och ser sig nervöst omkring.
~Tänk om någon dyker upp för ge en trubbel?
-Ingen risk, du är förföljd redan.
~Man är sällan säker ute om natten!
-Man vet så väl att nattens vänner gör en illa.
~Endå så befinner man sig här på gatan.
~Långt hemifrån är man också, säkert flera och långa minuter kvar hem.
~Men vad ska man göra? Återigen måste man lyda verkligheten.
~Man kan inte neka den länge. Den kommer som vanligt om natten
~Så äntligen placeras ens varma hand på dörrhandtagets kalla stål.
~Dörren öppnar man och och låser tyst efter sig.
~Smyger in på sitt rum. Hänger upp dagens kläder.
~Sjunker sedan ner i sängens kläder.
~Känner den mjuka kudden mot ens kind.
~En tår faller ner och trygghetskänslan finns där.
~Ännu en gång slapp man undan nattens olyckor.
-För aldrig släpper detta ting dig ur sin syn.

-Eftersom man numera är bara en sorts vålnad som förföljt din vän som försöker leva livet utan dig.
-Vetenskapen fanns, att man inte borde ha dragit bladet längs din hud och se blodet rinna nerför handen.
-Men orken fanns inte kvar till det som hände runt omkring.
-Man var så trött på allt tjat om betygen som är ett måste för framtiden.
-Om allt som innebar hälsans bästa. Bara man öppnar dörren ut, är en fara.
-Ville inte höra alla förhastade ord som, skulle innebära falsk trygghet.
-Orkade inte med att få fler sår av idioter som gjorde em illa i skolan.
-Ville bara få vara ifred. Vila och iakta de man hade kärt.
-Ge dem små tecken genom livet som man skulle ha sagt om man fortfarande haft förmågan att tala.
-En förmåga man lämnat, för man inte orkade ha den.
-Genom en av sina ideér.. lämnade den sina förmågor.
-Klandrar man denna människa för sitt val?

**Valet kom så plötsligt, det började..
eller nej, det började aldrig. Det har alltid funnits där.
Ett tvivel. Hur känslan uppstod är oklart.
Vålnaden i sig är numera osäker.
Men genom små tecken medans personen log sitt leende bland andra,
började vi förstå. Denna varelse hade lämnat vår värld.
Det tog inte lång tid, någon gång efter skolan.
Var vålanden helt borta. Ingen förstod varför.
Men sakta kom sanningen fram till de arma vännerna.
Våladen hade tröttnat, tröttnat på allt som skett.
Tröttnat på hur familjen försökte stöta bort en.
Hur de tycktes anse att den misnta var en Gökunge.
En Gökunge som inte lyckas putta bort den äldsta och arbetade fortfarande på det. Men misslyckats och fick nu känna av det.
Men hur kunde det stämma?
För när den vålnad som nu är borta, anklagades som Gökunge.
Började den söka nya äventyr. Den försökte tvinga bort sorgen.
Det var hemskt att finna sanningen.
Hur Gökungen valt att leta reda på de personer.
Som brukade göra den illa, hur den frågat dem frågor.
Om allt man ansett förbjudet. Tog reda på fakta, dålig fakta.
Men Gökungen älskade faktan, för den kunde hjälpa till med få bort känslor.
Vad var då ideén? Simpelt.. Man var nästa gråtfärdig när man fick reda..
Gökungen hade sökt reda på kontakter.. Kontakter som langade.sprit..droger.. När du hittades..du var knappast levande.**
~Men jag hoppas du kommer återigen till livet..För du är saknad <3~