Jag står och väntar på bussen.

Jag kisar upp mot en fiskmås som har slagit sig ner på en hög stolpe.

Fel!

Det är han som skall göra detta; han, inte jag. Inte bara jag!

Spana uppåt mot det där bländvita som skriker så högt om någonting.

Varför fanns väl annars fåglar, om det inte var för att man skulle söka sig in i deras sinne?

Vad var t ex den storslagna skärgården utanför Stockholm jämfört med de där underbara måsarna som kretsade och skrek sina frihetsskrik ur sina bultande bröst några meter snett ovanför honom, där han stod i keps och ryggsäck vid relingen på finlandsbåten?

Måsarna! Måsarna!

Skärpta blickar neråt, neråt mot människornas värld; den värld som är vår, som är hans - eftersom han vill dela med sig av den, göra ett byte så här i all hast, om det går, om bara måsarna vill ta emot, och det gör de ju - ja, här finns en direktkontakt som ingen i världen vare sig kan eller behöver förstå, eller ens försöker undersöka närmare; nej, ingen kommer ens på tanken...det gör man ju inte---

.... -Måsarnaaaaaah!

Bussens stela ansikte med sin glasartade blick växer till sig därborta bland stolpar och skyltar och blanka spårvagnsspår och gör sin perfekta sväng in mot hållplatskuren, stannar utan ett ord precis på det sätt den ska.

Jag kliver på som jag ska, och sagan om måsen vid Brunnsparken sommaren 2001 läggs till sagan om pojken som en gång var min.

Inne i bussen är endast förarplatsen ledig, så jag sätter mig där trots att det känns lite fel. När tiden är inne rullar vi iväg och så gör bussen sin branta högersväng för att ta sig längs hamnkanalen bort mot Kämpebron som jag sedan skall svänga upp på.

Det är vi som kör, han och jag: han håller i någon stång, trycker på några skruvar och lister och ser hela tiden myndigt ut genom framrutan där framme bredvid den riktige föraren.

Ja, det är verkligen vi som kör...eller...men vem är det då som står bredvid mig i mittgången och ger mig en lite överseende blick - som för att säga att han inte precis är sju år längre utan tolv, och därför har slutat att leka att det är han som kör?

Sista biten åker jag ensam, tror jag. Ingen kör, jag bara tvingas framåt i tillvaron. Våren därute är grön men doftar inte, folk kliver av och på, de har mål och mening. Jag kliver av på måfå och startar ett nytt liv där; ett liv, en saga. Som sedan läggs till en annan saga...