Att stå där,
där i ett hörn.
Ensam.
Vet ni hur det känns?
Att se er leka,
tillsammans.
Inte få vara med.
Bara se på.
Vet ni hur det är?
Kanske ni skulle prova på,
att stå där,
där i ett hörn,
ensamma.
Kanske ni insåg,
hur jobbigt det är.
Att bara få se på.
Att inte få vara med.
Sedan lektion,
med alla tankar det innebar.
Undra får jag vara med,
nästa rast?
Får jag vara ifred,
för alla ord.
Alla ord,
ni kunde vräka ur er.
Mot mig,
som inget ont er gjorde.
Det enda jag bara ville,
hela min skoltid,
var att få vara med.
Hoppa hage, hoppa rep,
bara vara med i eran lek.
Men icke sa nicke.
Min plats var och förblev,
ett hörn av skolgården.
Jag stog där,
ibland vågade jag fråga,
får jag vara med.
Men insåg det var dumt att fråga.
Och jag lärde mig.
Höll jag tyst så fick jag kanske
vara ifred, för orden från er.
För orden sårade mig mest av allt.
Jag fick inga slag, inga synliga men, inga sår
men ord kan såra lika bra som ett slag.
Det är bara det att ord gör ochså sår,
skillnaden,
Såren finns innuti en, och ärren består hela ens liv.
Eva