”Tvi” säger han för sig själv, ”Tvi vale för det här som kallas skola. ABC, ABC, ABC ... ett enda långt tjatande. Som om jag inte fick nog av det där hemma!”
Han är ung, heter Sven , och är på väg till skolan. Det är sen vårmorgon och luften är frisk. Han sätter sig under en björk vars löv prasslar skönt i vinden. Han lutar sig mot björkens lite kyliga stam, ser upp emot hennes utsträckta grenar och tittar på knopparna som spränger ut. Han tycker att trädets grenar ser ut som vädjande armar. Ett litet moln vandrar sakta längs sin väg på den ljusblåa morgonhimmelen. Årets först komna svalor leker med vindarna. Han ser på dem och längtar efter att kunna flyga. Det ser ut som om de smeks av luften.

Han slappnar av och känner hur han är ett med dem i sin fantasi, och hur han delar deras lätta flykt. Han känner sitt hjärta som pulserar ungt och glatt i hans nyfikna kropp.
Han sluter ögonen och känner hur morgonsolen värmer kinder och ögonlock. Det varma ljuset tränger igenom huden. Sven sitter lutad mot en björk och ler. Oj!, Säger han plötsligt till sig själv efter det att han slumrat till en stund, måste gå nu. Måste komma i tid. Hjärtat bultar snabbt och orytmiskt. Nej inte nu IGEN!
´Vad ska fröken säga? Vad ska jag säga? Förlåt att jag kom för sent ...igen !?’
‘Varför ?’
´Jag försov mig. Jag fick punktering... Nej hon vet att jag inte cyklar till skolan... Säga som det är? ... NEJ! Inte DET!... Aldrig det.´

Han springer och asfalten stöter hårt genom hans ben.
Han knackar på den stora dörren.
Hon öppnar.
”Förlåt att jag kommer för sent...”
Hon lägger sin varma hand på hans ena axel. Hon ler. Hon ber honom inte att förklara. Han går och sätter sig vid sin bänk , bredvid Anneli.
´Hon bad mig inte att förklara ... Kanske vet hon! ... Vet hon om ... orgeln?´

Detta var samma lärarinna som några dagar tidigare ringt hem till hans mamma och frågat vart han kunde tänkas vara. Modern hade föreslagit att hon kunde kolla på skolans toalett, och visst, det var där som han hade suttit och dagdrömt. Han hade suttit vid drömorgeln när hon knackade på dörren.

Det var en underlig dröm, och det var en högst besynnerlig orgel.
Den såg ut som en konsertflygel i miniformat. Fast trots utseendet så visste han att det var en orgel, för det fanns ett stort antal spjäll som man kunde dra ut eller skjuta in , beroende på hur man ville förändra vinden. Intill orgeln stod där också en pall. Denna stod på tre ben, och pojken studerade nyfiket de fint svarvade spiralerna som växte upp längs dess ben. Ja, han tittade på orgeln och pallen länge, hur de verkade hänga fritt där ute i den öppna rymden, och han undrade vad som gjorde att de inte föll. Men ju längre han tittade desto mindre bekymrade detta honom.Till sist hade han till och med samlat tillräckligt med mod till sig för att sätta sig på pallen.

Nu såg han att orgelns tangenter var minst sagt också de märkliga. De var målade i svarta och vita färger, och så var de dekorerade med både mystiska streck och siffror. När han tittade närmare såg han att det var olika sorters teckenkoder, med varierande kombinationer av korta och långa streck i omgångar av sex. Tillsammans med var och en av dessa koder fanns det också ett inristat nummer, och han såg nu att dessa nummer gick i en zick-zack-ordning upp till numret 64. Han hade tvekat länge men till sist hade nyfikenheten vunnit inom honom, och han hade tryckt på en av tangenterna. Gissa om han blev vettskrämd när allt i rymden omkring honom började röra på sig, som en död kropp vars livsande åter vaknat till liv. Han såg med förfäran hur färgerna runt omkring honom också började förändras i olika toner. Men när rymden började sjunga blev han så rädd att han föll av pallen med ett gällt skri, varpå allt omedelbart tystnade och blev stilla.

Han kände sig alldeles kallsvettig från sin rädsla och hans medvetande återvände för ett ögonblick till Jordens nu. ”Nej” sa han dock beslutsamt till sig själv. ´´Det här är något som jag måste klara av!” Han satte sig så åter på pallen och väntade med spänn på att sången åter skulle börja, men när den väl kom så slappnade han genast av, för han märkte hur oerhört vacker den var. Den var en harmonisk lek mellan höga och låga toner. Den var lik lärkorna, och lövsuset, men den var också som en nynnande kvinna, med en bakgrund av manlig bas, som vibrerade likt ljudet genom en trädstam. Han log hänförd av tonerna och nynnade med. Han lät också sina ögon dansa med färgerna i rörelsen runt omkring tills något hade lösts upp inom honom. Han kände en lätthet, som om hans kropp lyftes upp och in i rymden och blev en del av allt det som han kände och såg.

Det hade tagit honom en ganska lång stund att inse att den växande oharmoniska bakgrundstonen som lät likt ett intensivt knackande, verkligen var just detta. ”Ja”, hade han svarat fröken, ”Det är jag Sven. Ja, jag ska komma direkt.” Han hade blivit förvånad den gången, likväl som den här morgonen, att hans fröken lett mot honom, och lugnt hänvisat honom till hans plats. Sen hade de sjungit There´s a hole in my bucket , dear Lisa, dear Lisa, och han hade gastat med likt de andra barnen, medan han hade tänkt fram emot kvällen.´Ikväll´, tänkte han, ´Ikväll kan jag drömma vidare. Jag undrar vad orgeln kommer att spela då!´