I dröm
och i verklighet
jojkar jag asfalten
sluter jag ögonen
Älskar jag det som förgör mig
betong som förstör mig
blundar jag
och känner
ser vad som inte finns där
Det som känns blir allt som är
i min lustgård
av taggtråd
och rostfri metall
en vardagstristessens pappersmall
blev den större än det
den avsågs skapa?

Ett hopplöshetens Eldorado
där varje misstag blir till evighet
varje sekund
av kvävd spontanitet
Där oförmågan väntar
bakom varje busskur
Där blev det formen som tog över
och blev självändamål