Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Med ammoniak i såren lever åtminstone jag


Mot stenar
av inbillade
samhällsförväntade
präktighetskrav
som fixerats
av frigiditetens
epoxy-murbruk

stångar jag
mitt huvud blodigt

tills jag faller
utpumpad
mot marken

Och överst
på murkrönet
står du 
med ögon av glas
och tittar ner
på min ömkliga
och närhetstörstande gestalt

Snälla! Pissa på mig också!

Pissvärmen!

Det är väl den enda värme
som du kan ge ifrån dig 




Fri vers av Pitbullpudelns kärna
Läst 1109 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2006-11-29 10:00



Bookmark and Share


  zallander
he he , guld
2012-02-09

  Lilla_Lala
Jag har läst flera av dina texter nu och du har en speciell stil, lite härligt cynisk så där... Den här gillar jag extra mycket, eftersom jag själv är en "duktig" människa, men som brinner inombords och som en gång i tiden gjorde allt för att sticka ut. Tack för den här texten!
2007-01-10

  Pitbullpudelns kärna
Kommentar till Malins kommentar:

Grundtanken i dikten är att man är alltför "duktig" gentemot alla krav - inbiilade eller verkliga - som man upplever från samhället, då bygger man upp en hård mur gentemot sina medmänniskor. Den värmen som slipper ifrån en sådan "duktig människa" blir inte mer än pissljummen. Om man tar livet och medmänsklig kärlek på allvar måste man gå emot alla de starka "måste-strömmar" åtminstone några gånger i livet, annars är man ingen människa själv. Bara en slav under kravmaskinerna. Och man får ögon av glas.
2006-11-29

  Malin Hy
Gillade början väldigt mycket, men sedan blev dikten bara konstig. Om du tar bort "Pissvärmen!" så tycker jag att den skulle bli bättre...
2006-11-29
  > Nästa text
< Föregående

Pitbullpudelns kärna
Pitbullpudelns kärna