I

ett nyckelord öppnade dörren och
din hand föll ner ifrån himmelen
jag fångade upp ditt skådespel
medan hesa imitationer viskade barnvisor i andra änden

liv målades upp i pastellfärger och saknade byggstenar
föll innan första steget och
världsanalyser klassificerade regndroppar & tårar
bortom vår ocean

II

där bortom horisonten bäddade jag ner ditt lugn
för att vara säker på att min själs trygghet
aldrig skulle svacka
och när jag såg morgonen gry
såg du stjärnorna falla

det var ett skådespel mellan vad som
föll in i solsystemet;
jag smakade jupiter medan du hade tappat alla bokstäver
däremellan

jag tappade meningen med att vakna
om du ändå aldrig var här och
strök bort morgonsolen ifrån min kind
jag kunde knyta mina armar och
krama något tomrum framför
bara för att få känna någon förhoppning
sedan du var här

III

du sa;
"klä dig mörkret fri och lyft det emot himlavalvet
du kommer nalkas tryggheten här inne"
& pekade på din bröstkorg och
efter sommar kommer höst men
din sista kyss lämnade vinter längs hela min strupe
avtrycken följes till fullo och
rinner ut som vemod i skor som
aldrig vandrat mer än ett steg
i sänder

vi skulle kunnat krympa sommaren mellan våra tummar
och vaggat den till sömns
för att dra ut på tiden och
mellan mina skeptiska leenden
lekte mina händer längs Andorras kust;
som solsemester och sedan så långt ifrån

IV

det var när du bokstaverade till framtiden
men lämnade mig bakom fel dörr
jag pekade emot fönstret men
att läsa på läppar är inte detsamma som att
läsa av känslor

jag byggde kinesiska muren och
korsade fel stad en gång för mycket
tog mina andetag vid berlins utkanter och
cirkulerade mellan basen och höjden
innan du föll ner ifrån mina avsatser

jag målade världen med din undangömda värme
för att inte bara skämma bort mig själv
jag bad stilla om en värld i symbios
om bara ett liv
gemensamt

& du såg bara in medan jag såg ut;
sågades ut och utan minsta eftertanke
höll du mig åter i två kupade händer lyfta emot himmelen
och du lovade att jag aldrig skulle få möta den ensam

V

du genomborrade mig med godhet och
talade om onda fronters baksidor
dina konsekvenser kvarstår ännu i form av
motsatsord som lever inpräntade i våra lungor

när du kysste vinden smekte jag solen
när du gjorde tvärt om gjorde jag likadant
vi stod alltid kvar som fortlöpande bergskedjorutan utan slut
vi rasade samman när ingen
såg på