(version 1)
Vinterkammare
strax under ett osymmetriskt ur
vilket av en kväst vårvind
tickade något arytmiskt
hade han känt värmen
från oroliga kärl
i tvåhundrasjuttiotre dagar
och där förberett sig
på livets näst största äventyr
nu
med ett knappt mansliv bakom sig
insåg han en aning vemodigt
att lövsprickning var något
han ändå aldrig kunde förstå
men ännu ser han inte
att frusna steg under snön
knappt märkbart men ofelbart
pekar uppåt
mot en inhägnad trädgård
där en marmorfjäril vakar
sittandes i en pelares avsats
i trädgårdens västra hörn
har den redan börjat klippa med vingarna
i en långsam och jämn puls
som inte stannar upp
för någonting