Ibland, när jag får ett sånt slag i den psykiska magen och känner mig såå nere. Så undrar jag om jag kanske inte skulle ha knuffat bort honom, han som älskade mig så högt. Att det kändes fel och att jag nästintill äcklades av hans kropp och attityd, kanske hade försvunnit med tiden. Jag hade i allafall haft en axel att gråta emot just nu och just nu känns det nästan som om det vore värt det.

När jag var med honom var jag den svage, och det kändes konstigt. Konstigt men bra. Jag kunde slappna av behövde inte hela tiden ha koll på allt, han fixade allt sånt. Jag kunde bara... vara!

det är nog den ende jag kunnat bekänna min svaghet inför. Vill inte krossa fasaden jag byggt upp inför alla andra. Hur ska jag klara av detta utan att ha någons armar omkring mig?