Jag är på tok för lättpåverkad. Senaste veckornas krigsrubriker som sköljt över oss har helt klart fått mig att se på saker på nytt sätt. Jag tittar på fåglar. Inte som en ornitolog utan mera som ett tilltänkt virusoffer.
Varje gång jag är ute är det samma sak. Så fort jag ser en fågel gör jag en djupanalys av dess rörelseschema. Letar avvikelser och abnormiteter. Alltid med en hand på mobilen så jag kan larmskrika om karantäner och flygbesprutning med vaccin, om det skulle krävas.
Problemet är att jag inte har en aning om vad som är rätt och fel när det kommer till fågelrörelser. Jag ser sjuka fåglar överallt. Brödfeta änder som raglar runt på Svartåns is, skrikande skator på gatan utanför mitt hus, hyperaktiva småfåglar som slåss om en plats vid grannes talgbollar.
Bara en massa sjuka fåglar som likt bevingade virusbomber sprider sig genom vårt land och skapar influensadöd och undergång.
Igår när jag satt vid datorn och gjorde som vanligt ingenting. Då knackade det till på mitt balkongfönster. Det var en Talgoxe som ville ha min uppmärksamhet. I mitt förra liv hade jag rusat ner i köket och snott en näve av Lajzas dyra jordnötter och låtit min fjädervän äta de ur min hand. Men i krig förändras allt. Vänner blir fiender. Dö eller dödas.
Han kunde helt enkelt vara en utsänd lönnmördare som med en välriktad spottloska avslutat min existens på denna jord. Nöden hade ingen lag. Jag behövde kämpa för mänsklighetens fortlevnad. Ingen tvågramspippi skulle få ner mig på knäna.
Jag öppnade dörren och kastade några snöbollar mot trädet där han och hans polare satt och pandemikvittrade.
En mindre fjäderexplosion skapades när flocken paniklyfte från den gamla björken och sökte sig till någon annan villatomt för att sprida död.
I mitt stilla sinne undrade jag vem av oss som var den sjukaste. Den hungriga fågeln eller den paranoida människan