När jag sitter ned bildas små I-landsdalar på min mage. Dom tränger sig in, gömmer sig. Kanske fryser dem. En längs med naveln och en lite längre opp. Utåt putar tre mjuka kullar.

Jag tycker om min mage precis som den är. Ändå anstränger jag mig hårt för att göra den mindre. Varför förminska något man tycker om? Bör man inte vilja ha så mycket som möjligt av det?


Längs min underarm bildar fyra leverfläckar ett sicksackmönster, som på en huggorm. Om man vill se det så. Dem kan bilda precis vad du vill att dem ska bilda. Det finns massor att måla med.

Små bruna fläckar. Jag undrar vart dem kommer ifrån. Vad är meningen med leverfläckar? Något syfte bör dem ha. Har inte allt ett syfte? Nej, finnar har nog inget syfte. Dem är bara små plågoandar som, när man har det som jobbigast i livet, smyger sig på.


Mina fötter är för stora. Ja, dem säger det. Hela jag är nog en aning för stor. Inte tjock, men lite småpluffsig. Grov, muskulös och manhaftig. Också lite småpluffsig. Jag har försökt att bli mindre, men det är precis som om min kropp bestämt att såhär ska jag se ut, vare sig jag gillar det eller ej.

Ärligt talat så tycker jag att jag är rätt ok. Om jag skulle förminska mig själv så skulle det finns mindre av mig att tycka om. Kanske lättare att tycka om? Är det därför vi vill bli små? För att det är lättare att älska något litet. Det kräver nog inte lika mycket kraft. Men när man lärt sig att älska något stort, så finns där ju desto mer att älska.